Liberté, égalité, solidarité

Klockan passerade just 00.00 och jag sitter i mitt och nusses rum med springor till ögon och en liter slem i halsen. Snor så det räcker och blir över och en kropp som just fått tömma sig på en himmla massa tillbaka trängda känslor.
- Man SKA INTE hålla tillbaka känslor Sanna, det ska man bara inte! Man mår inte bra av det i längden.
- Nej, Sanna, sanna mina ord det ska man icket. Men ibland blir det så, slumpmässigt eller inte så blir det faktiskt så ibland. Och då Får man. Då man måste, då får man. Och nu har jag måstat. Men tänk så skönt det är att få gråta ut alla de där bortfösta känslorna sen. Och vilken matt, lättnad man känner i kroppen efteråt.

Efter regn kommer solsken, och efter gråt kommer lättnad. Jag gråter alldeles för lite i Barcelona, kanske borde jag införa en veckogriningens dag. Eller kanske inte. Ett som är säkert är iallafall att besvikelse, spänning och mer besvikelse inte är en kombination á la perfektion.
  Men det är svårt. Och jag vet inte om det är Jag som är svår eller om andra också bidrar. Om det är Jag som är svår att leva med, svår att ha at göra med och svår att förstå. Jag vet inte om det är Jag som kräver för mycket. Eller om det är hos andra felet sitter. Troligast är att det är en kombo, och att det helt enkelt inte cynkar. Eller snarare, att jag inte cynkar med de människor jag väljer att ha omkring mig. Samtidigt så är jag inte helt övertygad om att det bara är jag som måste förändra mig. För jag tycker om att ha det på mitt vis. Jag tycker om att det är rent, eller ja någorlunda rent iallafall. Fläckar och smuts har alltid följt med på köpet när det kommer till mig (men jag har gärna en hyfsat clean lya och diskade koppar) Och jag tycker om att komma upp i tid, hinna göra någonting av mina dagar och känna att Jag är nöjd med dagen. Jag tycker om att träffa nya människor och inte fastna i en och samma klick. Jag vill prata, kommunicera, gå vidare och komma in på djupet. Jag tycker om att jamma på utan att prata för mycket, komma och gå som jag vill och ja, ja jag tycker om att gå! Jag vill inte komplicera för mycket, vill inte hålla på att analysera och ta hänsyn i för vid utsträckning. Och jag vill vara på bra humör när jag är glad, skratta och ha människor att skratta med. Jag tycker om sällskap. Vill uppleva saker med någon och inte alltid själv. Samtidigt som jag tycker om ensamhet. När den är vald och inte påtvingad. Ofrivillig ensamhet är nog bland det värsta jag vet.
  Någonting annat jag inte alls tycker om är att vänta. Och vänta. Och vänta. På människor, på att någonting ska hända och på att saker och ting kanske en dag blir bättre. Sen tycker jag inte om att tjata. Jag avskyr att tjata. Och tvinga andra till någonting. Typ vakna, typ peppa, typ städa, typ bli färdiga. Däremot är jag hemskt duktig på att påpeka, och ofta på fel sätt. Och det förstår jag att människor Inte tycker om hos mig. Men det var en avstickare.
  För att sammanfatta då; antingen förändrar jag mig, andra eller min jargong. Mig sjäv vill jag nog inte förändra allt för mycket och andra kan jag nog inte ändra på i någon större utsträckning. Och det vill jag nog inte heller. Så då har vi kvar den där jargongen. Någonting (jag Undrar vad) får mig att misstänka att det är den jag bör vända och vrida på. Skaka upp och ner och vädra ur. Jag måste helt enkelt ändra sättet jag försätter mig i olika situationer på. Tänka innan jag handlar, gå på magkänsla och ta mer hänsyn till vad Jag tror och vad Jag känner. Vad Jag vill och hur jag ska nå Mina mål.
  Många bittra tårar har jag fällt över "orättvisan i saken", men för att vara ärlig tror jag att många av de där tårarna egentligen har varit riktade mot mig själv i ren besvikelse. Besvikelse över att än en gång känna mig besviken. Än en gång ha hamnat i en situation som inte alls blev sådan jag ville eller trodde den skulle bli. Och då detta har hänt gång på gång, och snarare fem gånger än en enda, så tolkar jag det som om det ändå leder tillbaka till mig i slutändan. Att det är jag som lockar till mig fel och skavanker, att det är jag som tvingar fram det o-softa i det softa. Eller hur fasen ska man tänka egentligen. All skuld kan man inte tjinga, men den större delen av skuldkakan verkar ändå ha bakats av mig.

  Äh, jag vill sova men nu drar grannarna igång järn-reggae pumpningen på högsta volym. Som vanligt när klockan närmar sig ett. Jäla puckon. En dag ska jag källa ut dem med en redig ramsa. Nu har jag iaf lokaliserat vilken dörr det rör sig om.
Justja, vi fick leksakstidning i posten i veckan. påminde mig om önskeliste-hetsen när jag var barn. Minde än 100 önskningar på lista och man var fake. Misslyckad. Krims krams var det mest frågan om. men vad gjorde väl det när listan var lång? Luktsudd och luktpennor hör ju till livets nödvändigheter, trots allt.