Liberté, égalité, solidarité

Det är måndagen innan måndagen innan vi åker. Biljetten är bokat och det mesta är klappat och klart. Ptjao, utom allt utom det mesta..
Idag var tanken att jag skulle njuta av min enda lediga dag denna vecka, mysa,flamsa omkring; tvätta, packa, styra hit än dit, ringa symboliska personer-jag-måste-prata-med-innan-jag-åker etc. etc.
istället vaknade jag med avdomnade armar och ett skarpt begär av att inte göra allt jag tänkt, utan göra precis tvärtom. Så det blev stan, indisk mat, hönskjakt på och i affärer, hets med vinterkapps-uppbärning på vinden, vegBÖRJARE med barcafamiljen och film. Film. FILM.
Funny games, en film gjord för att framställa hur våldet visas, används, exploateras i/genom/på filmer.  
Terror för sinnet.
Jävligt äcklande, känslokall men framför allt mästerlig.
Se, om ni kan. Och följ upp med intervjun placerad bland extramaterialet. Göre.
Men se den inte ensam. Ta nusses råd och försök att inte tänka och reflektera särskilt mycket under själva filmen, glo och ta in. Men ta fram reflektion och diskussion efteråt.
Vi hade en del delade meningar, men ett gemensamt tycke och faktiskt gillande för och av filmen.

Jag själv fastnade för hur den frammanade relativt oanvända känslor hos mig. Och att den sjuka tvisten i mitt sinne fick arbeta och utfodras lite. För en sjuk tvist finns hos alla människor, det är jag övertygad om.  Mer eller mindre tillgänglig visserligen, men den finns där. 
 Idén till filmen föddes av en undersökning där man belyste brott begådda av barn från medel- eller överklassen. Barn som begår brott, inte av orättvisa skäl; för att hämnas, ge tillbaka, utan för att känna en viss känsla. Ett slags klimax. Ett avbrott i tristessen.
Ingen felaktig spegling av dagens samhälle. Människan som har råd och möjligheter är uttråkad, blassé - jag håller med dig nusse, och olika individer hanterar tristessen på olika sätt. Vissa kriminellt, andra inte. Men ATT det faktiskt finns en koppling är så jävla sjukt. Och kräver eftertanke. Fylla och knark,gårdagens underhållning deLuxe, måste nu utvecklas vidare, pressas en bit längre. Fylla som leder till stöld och garv över situationens upphetsning. Eller misshandel. Eller plågeri. Moralen hamnar i skymundan för tillfällets lust.
och vars går gränsen? När vänder trenden? Eller är det som med pringles, once you pop you can't stop? När vi väl överträtt linjen kan vi inte smyga tillbaka?
 
  I takt med att vi utforskar och vänder ut och in på hjärna och psyke, hittar nya psykologiska "fel" och "sjukdommar" ökar acceptansen för våld, brott - kriminalitet. Efter varje mord eller grövre våldsdåd genomgår gärningsmannen/kvinnan en rätsspsykologisk undersökning. "nej, personen i fråga är inte psykisk sjuk. släng'en i finkan". "ja, personen i fråga är psykisk sjuk och behöver vård" equals brottet är inte lika grovt. Gärningsmannen/kvinnan inte lika skyldig och konsekvenserna inte lika allvarliga. Ändå är det samma brott som begåtts. Samma antal grovt misshandlade, plågade, mördade, våldtagna..men utfallet ter sig olika. Psykisk sjukdom blir en förmildrande omständighet, en räddning. Jag håller med om att psykiskt sjuka bör och har rätt till att få hjälp. Men brottet som begås är  i sig fortfarande lika grovt. Människor lider lika mycket vare sig gärningsmannen är psykiskt sjuk eller inte.  Hur bedömmer man? Vad är "normal" och vad är "psykfall". Vars övergår tristessen till verkligt sjuk? Och vad skiljer en psykopat från någon som tänjt för mycket på sina gränser och spottat moralen i ansiktet några gånger för mycket?
Klockan är 3 och jag borde sova. Men mitt psyke är för överbelastat.