Liberté, égalité, solidarité

Trots feber-tröttheten som gnager i varenda fiber av min kropp så finns det en annan kraft som har större inverkan på mig; den kraft som hindrar mig från att slagga, trots min kropps oerhörda trötthet över kampen mot feber och oönskade baciller. Den kraften har många namn. Vissa kallar den noja, andra ångest och i undantagsfall klassas den som rädsla. I folkmun skulle jag inte använda något av nyss nämnda namn. Jag står, i ärlighetens namn, fullt och fast vid att jag inte brukar haka på och hänga i takt med dessa känslor. Överhuvudtaget. Eller, åtminstone inte inför en resa, flytt eller annat som omfattar stor förändring, slickar gränslandet till äventyr. 
  Men så sitter jag lik förbannat här, 3 på morgonen i ett becksvart norrland och oroar (det ordet passar mig nog bäst) mig över "hur det ska bli", "att jag inte gjort.." eller "hur jag kommer att kunna hantera.."
Bort det. Det fanns trots allt inte där igår.
Nä, det kom tamefan lika ovälkommet och oväntat som ett klamydiabrev på posten efter ett par månader i celibat.
Där låg jag, Feber-Sanna, utmattad och utblottad. Äcklig, nedgången och på gränsen till medvetslös.
Smack. En tanke bokstavligen slår sig in i hjärnan. Smack, ännu en. Denna klistrar sig på näthinnan så jag knappast kan undvika den hur jag än vrider och vänder på mig. Smack, smack, smack. Rond 1 är över och jag är slagen.
Rond 2 tar sin början och jag är svag; ynklig och patetisk. Tankarna är i överläge och jag ger efter. Oron böljar plötsligt över mig i vågor. Kokande och isande om vartannat. Jag nojar fan!

Vad hände med tillförliten gentemot mig själv; tron, nejfan! Övertygelsen om att jag faktiskt är kapabel att klara de flesta situationerna galant, hantera och dessutom hålla huvudet kallt?
Vad hände med att tänka positivt, inte se det svarta före det färggranna och inte sakna innan man vinkat av?

Varför oroa när man kan roa, fin tanke men i längden?
Varå Fuck längden. Den kommer sen.
Men om inte? 
  De river och sargar inom mig, de olika rösterna. De olika inställningarna och attityderna. Jag har dock inte kilat statigt med någon av de båda på mycket mycket länge. Så varför nu? När jag inte kan känna igen mig i endera?
När jag inte har anledning?

  Är det en tillbakahållen insikt i hur nära det egentligen är? En sentimental reflektion över "hur bra vi har haft det"; en, snudd på, patetisk hulk över att den här gången är det ofrånkomligt; jag är gone nästa gång jag landar på sveas mark - jag flyger på riktigt nu? Nästa gång kommer jag inte slå mig ner på hallonet när jag är tillbaka, på det välbekanta och trygga berget. Nä, då kommer jag söka mig annorstädes för att kanske bygga lite på riktigt, och inte luffa runt ett halvår här, än där, leva i resväska men ändå så småningom "komma hem".  En hulk över hur jävla snabbt allt rinner iväg; månader, år, livslängder, relationer, chanser och ungdomliga nycker, accepterade infall?
   Eller en ren ynklighetskänsla, frammanad av febbe och bacilusker? en smak av hur sweet det egentligen är att bli ompysslad och tyckt-synd-om för en dag? En sötma i mungipan som talar om föräldrars omvårdnad och omgivningens medlidande? och mjölk i kylen och ost på mackjäveln?

En blandning kanske. Hur som haver, jag tycker inte om det. Och jag tänker avliva den känslan fortare än kvickt.
Repa nytt mod och svälj sentimentaliteten. Den är inte särskilt klädsam.
På tal om kläder är det dags att börja tvätta.