söndagsilska
En solig höstsöndag. Fyra timmars friluftsliv i brabra sällskap och en busig Jackie. En hyrfilm och veg. kålpudding på bordet vid 18 snåret. En städad lya och bra prepp för en soft söndagskväll. Svensson lunk, lite sådär.
Tills jag läser en kolumn i Dn söndag. Inte bara en kolumn utan den kolumnen. Den som kommenterade två praktarslens, och bakåtsträvande kvinnors blogg om velourpapporna och det osexiga i att vara jämställd. Jag ville skratta, jag ville gråta, jag ville slåss, jag ville spotta. Men framför allt kände jag. Jag kände! Och jag inte bara kände utan jag kände mig engagerad. Jag fann tillbaka till stoltheten i att sträva efter jämställdhet, stoltheten över alla de kvinnor och män runt om mig som strävar mot samma sak. Och som sett till att vi faktiskt är långt komna, inte framme men väl långt komna.
Jämställdhet är inte längre någonting ouppnåeligt, utan det är ett icke-tabubelagt ämne ständigt på tapeten. Ett ämne som föder debatt och skapar känslor. Det berör och låter sig beröras. Och det sker förändring.
Kvinnans roll har i mångt och mycket förändrats, men inte på något skrällande sätt under de sista 15-20 åren. Mannens roll, däremot, har börjat vrida och vända på sig rejält och högljuttoch inte en dag för tidigt.
Och det är långt kvar till lika pappa-och mamma ledighet, långt kvar till delat avsvar över hem och familj, lika löner etc. etc. Men jag undrar om det egentligen är det viktigaste?
inte för mig i alla fall. För mig är det större att det idag inte är skamligt att som farsa softa hemma med sin unge, tvärtom är det värdefullt. Och det är inte pinsamt att mannen tvättar, städar och lagar mat, det är ansvarsfullt. En farsa som tar tid för veckohandling och kvalitetsumgänge med familjen är inte en toffel, utan beundransvärd. Och vist, jag håller med i att kraftorden inte bör finnas där. För vad är skillnaden i att en mamma utför allt ovanstående men mer därtill, från att en pappa gör samma sak? Ingen fysisk eller reell, synlig skillnad. Nejdå, men vist finns där en skillnad, en skillnad som ligger i betraktarens ögon. En skillnad som anser att kvinnans roll omfattar allt det där, medan mannen gör det utanför sin roll, utöver sin roll.
Och där har vi attityden som fortfarande kommer att ta decennier att omstöpa. Men det faktum att vi faktiskt är på väg, det gör mig stolt. Och att min egen pappa som varit mansgris personifierad faktiskt gör allt det där. Och förstår . Inte allt, men en del om vad det handlar om. Att jämställdhet ska vara någonting självklart och inte någonting extremt. Det gör mig stolt!
Och det gör mig förbannad att två så inskränkta kvinnor är villiga att ta det ifrån oss genom att packetera in den jämställde mannen som 'osexig'. Lägga honom i ett fack där sockar i sandaler, byxor med snusdosehål i fickorna etc. ligger. Och ställa frågan 'när vi ska se kärleken i ett slag i ansiktet'. För vem gör den jämställde mannen osexig om inte dessa kvinnor. De som stoppar honom i ett fack, loskar på det och hånler. Frågan är om de ens förstår vad de själva uttalar sig om. För hur sexigt är det inte med en man som ser till sin kvinnas behov, som tycker att det är självklart att göra det och som vill umgås med sina barn? Rejält mer upphetsande än ett slag i ansiktet och en blåtira att dölja 4 veckor framöver.
Tills jag läser en kolumn i Dn söndag. Inte bara en kolumn utan den kolumnen. Den som kommenterade två praktarslens, och bakåtsträvande kvinnors blogg om velourpapporna och det osexiga i att vara jämställd. Jag ville skratta, jag ville gråta, jag ville slåss, jag ville spotta. Men framför allt kände jag. Jag kände! Och jag inte bara kände utan jag kände mig engagerad. Jag fann tillbaka till stoltheten i att sträva efter jämställdhet, stoltheten över alla de kvinnor och män runt om mig som strävar mot samma sak. Och som sett till att vi faktiskt är långt komna, inte framme men väl långt komna.
Jämställdhet är inte längre någonting ouppnåeligt, utan det är ett icke-tabubelagt ämne ständigt på tapeten. Ett ämne som föder debatt och skapar känslor. Det berör och låter sig beröras. Och det sker förändring.
Kvinnans roll har i mångt och mycket förändrats, men inte på något skrällande sätt under de sista 15-20 åren. Mannens roll, däremot, har börjat vrida och vända på sig rejält och högljuttoch inte en dag för tidigt.
Och det är långt kvar till lika pappa-och mamma ledighet, långt kvar till delat avsvar över hem och familj, lika löner etc. etc. Men jag undrar om det egentligen är det viktigaste?
inte för mig i alla fall. För mig är det större att det idag inte är skamligt att som farsa softa hemma med sin unge, tvärtom är det värdefullt. Och det är inte pinsamt att mannen tvättar, städar och lagar mat, det är ansvarsfullt. En farsa som tar tid för veckohandling och kvalitetsumgänge med familjen är inte en toffel, utan beundransvärd. Och vist, jag håller med i att kraftorden inte bör finnas där. För vad är skillnaden i att en mamma utför allt ovanstående men mer därtill, från att en pappa gör samma sak? Ingen fysisk eller reell, synlig skillnad. Nejdå, men vist finns där en skillnad, en skillnad som ligger i betraktarens ögon. En skillnad som anser att kvinnans roll omfattar allt det där, medan mannen gör det utanför sin roll, utöver sin roll.
Och där har vi attityden som fortfarande kommer att ta decennier att omstöpa. Men det faktum att vi faktiskt är på väg, det gör mig stolt. Och att min egen pappa som varit mansgris personifierad faktiskt gör allt det där. Och förstår . Inte allt, men en del om vad det handlar om. Att jämställdhet ska vara någonting självklart och inte någonting extremt. Det gör mig stolt!
Och det gör mig förbannad att två så inskränkta kvinnor är villiga att ta det ifrån oss genom att packetera in den jämställde mannen som 'osexig'. Lägga honom i ett fack där sockar i sandaler, byxor med snusdosehål i fickorna etc. ligger. Och ställa frågan 'när vi ska se kärleken i ett slag i ansiktet'. För vem gör den jämställde mannen osexig om inte dessa kvinnor. De som stoppar honom i ett fack, loskar på det och hånler. Frågan är om de ens förstår vad de själva uttalar sig om. För hur sexigt är det inte med en man som ser till sin kvinnas behov, som tycker att det är självklart att göra det och som vill umgås med sina barn? Rejält mer upphetsande än ett slag i ansiktet och en blåtira att dölja 4 veckor framöver.
Kommentarer
Trackback
