The walk of fame
Så har jag traskat den igen. I högklackat som skaver och trycker, i jacka som är för kort och kall, i gårdagens kläder, make och linser.
The walk of fame. Allt för igenkänd och allt för obekväm, men vad gör man? Vad gör man när köttets lustar tar över handen? När en bira blev fyra för många och en mil-strapats inte känns för lång?
Jo, man går the walk of fame.
Hem genom stan, över berget och ner för backen.
Tankar hit och tankar dit. Ljudet av världen som pågår runt kring en som enda sällskap.
Ljudet och tankarna.
Hem till lyan. begrava, begrunda.
Kryper till korset och liksom inte önskar annat än att dagen blir easy going.
Igår var det viktiga saker på tapeten. Fäder och strävan efter deras bekräftelse. Skönt att prata men skönast att bli pratad med. Dela upplevelser och spåna över hur varför och därför att. Jag gillar meningsfulla kvällar som leder någonstans; leder närmare en annan människa, leder till oförutsägbara situationer, leder till samspel. Tomsnack 24/7 är det nog ingen som orkar med. egentligen. Men ändå forsätter vi tomsnacka, fortsätter mala på och mala sönder.
Kanske behöver vi alla en walk of fame ibland;
för att slippa oljudet och acceptera ljudet av världen, inse att man behöver lite eftertanke då och då eller helt enkelt för att man får ett annat perspektiv på världen när man släpar sig hem, sakta men säkert, övertygad om att nästa gång, nästa gång ska jag vakna upp i min egen säng.
