Liberté, égalité, solidarité

Läste en krönika om åldersnoja där den signerade erkände sin egna brist på acceptans för åldernojande, och exemplefierade hur hon själv "av en händelse" råkade skilja sig, säga upp sig och neonfärga håret lagom till 40-års krisen, och hur hon mentalt mantrade att dessa "tillfälligheter" inte alls hade någon koppling med den stundande 40-års dagen.
En annan, bekant den här gången, hävdade att hans "40-år-mogen-och-aldrig-känt-sig-fräshare" inte alls var någon finslipad fasad, bakom vilken han sedan spårade ur totalt.
Lite samma drag, eller kanske snarare mentalitet tycks finna inom min alldeles egna krets; bland den klick människor som jag bollar idéer och utbyter tankar med. Pappa fyllde 50 och drog till thailand; sol och bad, skål i champagne i nått random hotellrum i bangkok av finare slag var visserligen inte alls någon krisflykt på papperet, och vi närstående såg det bara som en droppe guld i bägaren att få hänga i thai-riket några veckor, men i grund och botten fanns där nog en och annan noja som spökade. Många av mina allierade kamrater har haft både den ena och den andra konstiga symtomen misstänkt närastående 20-och 21års dagarna, och varken bror eller systra kan skryta om förebildsmässiga firanden av sina snabbt stigande årtal. Däremot kan jag inte påstå att jag själv heller är någon fläckfri dalmatin i frågan. Sedan den dagen jag lämnade barndomen bakom mig och fick kalla mig själv tonåring har jag krisat både en och annan gång. Som när jag fyllde 15 och satt och bölade på en sten vid torneälvens strand. Eller när jag fyllde 17 och införde radiotystnad under ett par dagar innan, över och efter den stora dagen. Det finns nog faktiskt en mycket mer djupliggande anledning till att jag varit överallt utom hemma den 8onde augusti 4 år i rad, än vad jag faktiskt trott.
Enda undantaget var 2008, förra sommaren, när 20 år skulle skålas in.
Inte för att jag inte nojat över min ålder, 20 års året har nog varit mitt mest noj-fyllda år någonsin, men det kändes någonstans jävligt viktigt att ringa in det systembolagslegitima livet på systemet på vasaplan i Umeå. Born and raised tror jag somliga kallar det, fuck-you-nu-kan-ni-inte-längre-neka-mig är nog den allmänna känslan. 
Hur som haver, åldersnojan tror jag är en svårflydd rackare, som i i många fall anses som lite smygfult och skämmigt. gemene man vill gärna agera över sin åldersnoja, och hittar därför på de mest perversa konstigheterna för att dölja hur de egentligen känner. men vad fan, det är väl bara sunt att noja lite över att man åldras? en slags väckelse, en anledning att reflektera lite över det liv man lever, vad man åstadkommit kontra vad man har för målsättning. Vem man är, hur man ville bli. Tiden rinner som den mest fartfläktande vårbäck man kan tänka sig, och skulle man inte reagera på att åldern stiger i tal så skulle åtminstone jag ana ett par ugglor i mossen. För den delen menar jag inte att man ska haka eller hänga upp sig för mycket på ålder ochtidsintervaller. Vill man på riktigt ändra på någonting så gör man det, men att ångra saker och önska det ena eller det andra ogjort kommer inget gott med. 
Fyll det du fyller, noja i lagom mängd och var stolt över det. Stoltsera med att du är en tänkande människa som får smärre panik över att du åldras, går allt längre ifrån ungdomen och in i vuxenheten och hata det en smula mer för varje år som går. men motverka det genom att ha ännu roligare, och var ännu bättre mot dig själv och andra. Låt åldern ta ut sin rätt, men på ett bra sätt.

Själv satt jag här om dan på bastubron i kvällssolen med en kall norrlands i näven och började funta på tidigare år, tidigare vårar. Särskilt då på våren 07, studentvåren när jag för en gångs skull flytt stadens hets och studentfestande för en helg i stugan med ångande bastu och kvällsbad. Vid den tidpunkten hade jag en helt annan umgängeskrets än jag har idag, jag tyckte och tänkte annorlunda, hade en del andra högprioriterade ideal, färre tabbar på nacken och jag hade även svikit färre av de jag verkligen bryr mig om. Samtidigt hade jag färre upplevelser, fått färre tankeställare och reflekterat mindre över mig själv, världen och mina medmänniskor. Jag hade helt enkelt levt kortare tid, och upplevt mindre. Gått igenom mycket färre, såväl bra som dåliga perioder, och lärt mig klart mycket mindre om mig själv som varelse- en jävligt komplex och ofta svårhanterad sådan. Jag satt där och minnen och tankar bara flög förbi, ofta som fragment men ett par fångade jag och behöll för att skärskåda extra noga, och tillslut kom jag fram till att det finns mycket dumt under de här två åren som jag gärna hade ändrat på om jag hade kunnat.
Men det kan jag inte, och jag lever ändå.
Förmodligen som en mycket bättre människa än jag var då
på gott och på ont
även om jag är två år äldre, och två år närmare vuxenheten.
och så länge jag själv är medveten om det, så gör det inte så mycket vad andra anser om saken.