Liberté, égalité, solidarité

Tisdag och lunchen borde egentligen stå på spisen, men det gör den icket.
Istället går kaffebryggaren på högvarv, mjölken börjar ta slut igen och jag står framför spegeln med en sax i näven.
Det är nie minuter tills jag borde vara utanför dörren, upp upp och iväg och dagsformen ser ut på följande vis:
Försoven, men ren. Trött i ögonen, men väldoftande. Smyghungrig, men utan tid. Kaffestinn, och jävligt jävligt van.
 
Nu kan man kanske tro att jag är less, arg och förbannande över det egna jaget och i längtans dagar efter förändring.
"Imorn ska jag bli bättre"
Men icket. Jag har gjort fred med mig själv. Hade jag inte stått här, sen som vanligt vilket jag måste kompensera genom att springa hela vägen till universitetet, för att andfådd och röd i ansiktet slinka ner på min plats på pricken i tid, ja då hade jag inte varit jag. Inte i den här perioden i mitt liv i alla fall.
och det är ganska gött att veta.

Jag drack te med min kära mor igår, och lika träffsäkert som alltid går vi djupare än vi tänkte från början.
Te är en magisk dryck, och en magisk samtalsöppnare. På ett sätt kaffe aldrig kommer kunna drömma om.
Hur som haver, vi tog upp det smala ämnet livslycka och huruvida vi kände oss nöjda med hur våra liv börjar, mja eller i hennes fall typ slutat, forma sig.
I ärlighetens namn förväntade jag mig en predikan i stil med: livet är vad man gör det till, jag älskar mitt liv och det borde du också göra. Mer te?
Förstå min förtjusning när det blev någonting helt annat, och långt mer intresssant. Jag blir alltid lika lugnad när jag får höra att tvivel och ifrågasättande fortfarande råder, i allra högsta grad, när man passerat 20års åldern och klättrat upp mot de mogna 60. Hela min varelse pustar ut och liksom fnittrar. You never walk alone när det kommer till livsfrågor.

Så kom vi till mig då. Först fnös jag lite för mig själv, jag, nöjd med hur min livssituation ser ut för tillfället?
maa. Självklart inte, tyckte jag först. Absolut inte. Fanns ingen hejd på alla saker jag kunde påpeka var fel och inte alls som jag ville. Men så bromsade jag, och fingrade på det-stora-hela-bilden. Och insåg att jag faktiskt är riktigt tillfreds med vars jag styr kosan.
Om jag tittar tillbaka, bara en 6, 7 månader tillbaka så är det en helt annan kicka som står framför spegeln. Det är samma sax som glimmar till i näven, och det är samma anletsdrag som kikar tillbaka på mig. Samma oätna frukost och samma kaffebryggare som jobbar, men jag är annorlunda.
Jag har hittat tillbaka till mig själv mer än vad jag kunnat drömma om, när jag gick med ljus och lykta och letade efter den jag tappat. Och det gör mig så jävla glad och stolt över mig själv.
Självklart faller jag tillbaka. Tabbar mig, minst lika ofta som förut, och jag gör fel. Skillnaden är att jag är mer avslappnad med det än förut. Jag kompromissar mer med mig själv, och är snällare, än förut. Och det gör mig så jävla mycket bättre med mig själv och med andra. och jag gillar läget lite oftare.

Gällande hur mitt liv ter sig just i detta nu, ptjao vad kan jag säga. Jag vill inte bo hemma, jag vill inte lalla omkring på umeås gator, hur mycket jag än älskar vad som håller på att hända i luften och på marken, och jag vill göra någonting helt annorlunda från vad jag gör för tillfället.
Men det gör inte så mycket. Inte egentligen. Inte när jag känner att jag själv har kommit mycket längre än vad som syns i min livsbild.
Hurra, eller hur!
Efter denna djupa insikt eskalerade testunden till egyptier och brainstorming angående de större tingen i världskroppen, typ vattenpass och vinkelmätare.
Ett nätt litet skutt mellan samtalsämnen.

Ibland är det just det där nätta skuttet som behövs.
En övergång från någonting destruktivt till någonting sjuhelvetes produktivt.
Det behöver inte synas vidare på pappret
men gör en enorm skillnad i kulisserna