Om tid som flyger och rön i vinden
Däcken gnisslar och jag växlar upp. Staden susar förbi och allting ser fridfullt och lyckligt ut i solen.
De smutsgrå snölämningarna ser malplacerade ut, vinterns sista sorgsna rester.
(Jag gillar rester.
typ matrester man kan värma en dag då tiden sprang om en.
Vinterns rester hånar jag lite.
Men passar mig för att göra det så att vädergudarna ser det.
Vill inte riskera våren i onödan)
Minnen rör sig i min motsatta färdriktning. Flaxar som rön i vinden.
I Umeå träffas jag av många minnen.
Fler än på någon annan plats i världen.
Tusenmiljoner kanske.
Plötsligt slår det mig, det var två år sedan jag satte mig själv i denna bilen för första gången.
Samma dag dansade jag min väg bort härifrån på riktigt.
Två år är lång tid, 730 dagar för att vara exakt. 731 om det sammanfaller med ett skottår.
Ingen av dessa dagar kommer någonsin igen.
Det är lite sorgligt att tänka. Många av de dagarna var 'den bästa dagen i mitt liv'.
men samtidigt är det festligt att tänka
att det kommer minst lika många till,
alldeles nya och alldeles outforskade
bästa dagar i mitt liv
