Liberté, égalité, solidarité

"Vad ska du bli när du bli stor?"
En tillsynes oskyldig fråga.
Då.
Nu, när dagar och år passerar med vinden är blir det mindre och mindre oskuld, mer och mer känsligt, när samma fråga droppas.
"Jag ska plugga juridik" sa den ene, "det ger grymma pengar samtidigt som man skipar rättvisa. "Läkare siktar jag på" påstod den andre "bra cash, i samklang med att hjälpa folk i nöd. "Jag hoppas på mitt band.."
Det blir en lite tryckt tystnad i skaran.

Onekligen är det en blandad skara jag talar om. Jag talar om medelålders kontra dagens ungdom. I generation 2000 är man grym, jävligt grym om man pysslar med någonting utanför den vanliga ramen. Utanför arbetarens knotiga vardag. Man är ball, fräsh, beundransvärd.
Men så har det inte alltid varit. Disskuterar man med 50-talister får man en helt annan bild målad för sig. En bild, där barnet som blev läkare, eller kanske ekonomichef, fortfarande skänker status till famljen. Bevisar att en uppväxt med knapra tillgångar kan omvandlas till en framgångsrik framtid.
Framgångsrik.
Jag smakar på ordet, men kan inte riktigt placera smaken. Min föreställning av framgång skiljer sig så till den milda grad, från samma ords betydelse för en annan generation.
  I en värld där pengar skapar välgång och lycka, och jakten efter oberoende och välfärd aldrig riktigt tycks ta slut förstår jag att man bör tänka praktiskt. Vad ska jag göra, där jag kan få säcken så snyggt ihopknuten som möjligt? Kan jag blanda en ekonomi som inte sluttar, med en vilja att göra gott?
  I en värld där ens yrke sätter en i en ficka, en ficka många gånger bestående av mer bräckligt materia än den sköraste glasyta,  gäller det att spela sina kort rätt.
Men är det framgång? Är det välfärd? Är det lycka?!

Vad hände med de drömslott som man besvarade frågan med som yngre?
"Jag vill bli prinsessa", "Jag vill bli sångerska", eller "Jag vill hjälpa de barn som inte kan leka med samma leksaker som jag"
Pausa vid den sista drömmen.
Det är den dröm jag fortfarande klamrar mig fast vid.
Vet inte om jag kommer att kunna få den uppfylld, men det är vad jag strävar efter. Vare sig det ger mig mega cash, eller inte. Vist, jag hymmlar inte med att stålar är grymt. Jag mår inte heller bra av att vara utan dem, men jag sätter inte ett likamed mellan vare sig min lycka eller min livskvalité med dem. Jag har svårt att relatera till mentaliteten att allt går att köpas med pengar, och att det dessutom ska gå så snabbt som möjligt. Snabba cash ska ge snabba köp; en ny plasma, en resa eller en soft inredd lägenhet. Prylar och nöjen. I all ära, å ena sidan, förödande när man ser baksidan. Cred till att vilja ha det man längtar efter, men jag har ingen respekt för att människor sätter sig själva i knipa för att nå dit så snabbt som möjligt.

  


Kanske den vackraste delen av sverige