Carrer d'En Roca 6 för sista gången
Det är sista gången jag bloggar från våran egna del av stan; Roca 6, 53 trappsteg opp.
Vi har haft mycket "sista" under de senaste dygnen. Sista torsdagen, fredagen, lördagen, söndagen, måndagen och nu tisdagen. Sista hummusen, sista festen, sista kloakölen, sista måltiden..och nu sista natten.
Vi har haft en sista trubadur session ikväll när de tre musikaliska gossarna på multipartner var på ett sista besök. Jag har använt köksutrustningen för sista gången, vi har burit ut soporna, käkat kring marmorbordet, använt brödrosten, gnällt på knivarnas slöhet för sista gången. Kokat de sista äggen och käkat havregrynsgröt för sista gången. Ptjao ni hajjar mönstret.
Kvar återstår sista kaffet. Då kommer jag fan lipa.
Nyårsafton känns flera sekler bort. Att det faktiskt bara gått en vecka sedan jag och nusse kom hem finns inte på kartan. Det har hänt så oanständigt mycket, bra och dåligt. Mest dåligt på pappret, men det dåliga tycks tappa all betydelse när jag tänker på allt bra som hänt. Allt och alla jag tycker om, med och i Barcelona. Byråkrati-biten, läkarundersökningar, polisanmälan och utslagna tänder bleknar som bort och inte en gnutta av mig vill åka härifrån.
Igår hade jag och Barcelona en nostalgi dag tillsammans. Jag var överallt och ingenstans, traskade alla numera välkända gränder, såg alla platser jag tycker mest om; parken, hamnen, Gracía, Catalunya..det var bra, men gjorde en smula ont högra hjärthalvan - den hjärthalva jag makar plats i för nya platser och människor. Barcelona finns alltid kvar, men det som finns här just nu gör inte det för alltid. Inte ens nästan. Problemet att bo i en stad dit människor åker, flyttar, drar till provisoriskt är att man säger så jävla många hejdån. Och inte bara hejdån utan avsked på riktigt. Jag har aldrig varit särksilt glad i hejdån, och verkligen inte i farväln, så egentligen borde städer som Barcelona inte alls vara nått för mig. Men Barcelona är det, på så stört många sätt och vis. Hoja det känns riktigt illa inombords.
Men det kunde ha varit värre. Väldigt mycket värre.
Från och med imorgon bor vi på andra sidan gatan, hos världens bästa portugiser.
Det var allt från Roca för denna gång. Nu ska vi lipa lite och sen ta tag i oss själva.
Ádeo, eller hej då på ren svenska
Vi har haft mycket "sista" under de senaste dygnen. Sista torsdagen, fredagen, lördagen, söndagen, måndagen och nu tisdagen. Sista hummusen, sista festen, sista kloakölen, sista måltiden..och nu sista natten.
Vi har haft en sista trubadur session ikväll när de tre musikaliska gossarna på multipartner var på ett sista besök. Jag har använt köksutrustningen för sista gången, vi har burit ut soporna, käkat kring marmorbordet, använt brödrosten, gnällt på knivarnas slöhet för sista gången. Kokat de sista äggen och käkat havregrynsgröt för sista gången. Ptjao ni hajjar mönstret.
Kvar återstår sista kaffet. Då kommer jag fan lipa.
Nyårsafton känns flera sekler bort. Att det faktiskt bara gått en vecka sedan jag och nusse kom hem finns inte på kartan. Det har hänt så oanständigt mycket, bra och dåligt. Mest dåligt på pappret, men det dåliga tycks tappa all betydelse när jag tänker på allt bra som hänt. Allt och alla jag tycker om, med och i Barcelona. Byråkrati-biten, läkarundersökningar, polisanmälan och utslagna tänder bleknar som bort och inte en gnutta av mig vill åka härifrån.
Igår hade jag och Barcelona en nostalgi dag tillsammans. Jag var överallt och ingenstans, traskade alla numera välkända gränder, såg alla platser jag tycker mest om; parken, hamnen, Gracía, Catalunya..det var bra, men gjorde en smula ont högra hjärthalvan - den hjärthalva jag makar plats i för nya platser och människor. Barcelona finns alltid kvar, men det som finns här just nu gör inte det för alltid. Inte ens nästan. Problemet att bo i en stad dit människor åker, flyttar, drar till provisoriskt är att man säger så jävla många hejdån. Och inte bara hejdån utan avsked på riktigt. Jag har aldrig varit särksilt glad i hejdån, och verkligen inte i farväln, så egentligen borde städer som Barcelona inte alls vara nått för mig. Men Barcelona är det, på så stört många sätt och vis. Hoja det känns riktigt illa inombords.
Men det kunde ha varit värre. Väldigt mycket värre.
Från och med imorgon bor vi på andra sidan gatan, hos världens bästa portugiser.
Det var allt från Roca för denna gång. Nu ska vi lipa lite och sen ta tag i oss själva.
Ádeo, eller hej då på ren svenska
Kommentarer
Trackback
