jag klär mig i blått
Söndagnatt, 18-19 januari 2009.
Fick för mig att ta mig i kragen och bona golven här. Gör nämligen vårfint i mitt liv, och varför inte även här då, tänkte jag.
Tillbaka i Umeå, på hallonet. Samma hus, samma familj, samma flickrum. Men ändå någonting nytt i år. Inte direkt fysiskt känn- eller formbart, men närvarande. Och det känns skönt, hoppfullt på något vis. Äntligen har jag fått känn på lite förväntan, lite glöd, inför den här våren. Hittills har jag mest donat på i något slags töcken, lite apatisk har tillvaron tett sig. Men inte nu längre som sagt.
Sen jag kom till Sverige igen har det varit en del riktigt fina trollvinter dagar. Som i lördags när det var närmare 20 minus och man riktigt kunde lukta sig till snorkylan. Sol, och faktiskt ljusare lite längre om dagarna än jag trodde. Fantastiskt. Även fast jag skulle ljuga nåjävulskt om jag påstod att kyla är min grej. Fast kanske ändå, kanske kan jag pola med kylan i år. Nytt för denna vinter är överdragsbyxor som jag, under pistolhot, kirrade i lördags.
Inte riktigt på kartan, men fy fan vad sweet det är att använda dessa överdrag.
Jag trodde aldrig jag skulle höra orden komma ur min mun, men jag är grymt glad att jag gav efter för pistolen..
..och nej, täckkjolen är inte på G.
Idag tog jag och brorsan bilen och nova med oss för lite skridskoåkande på umeås motsvarighet av big B; Berghem vill säga. Nova är smygfeg, men isen är jävla hal alltså, och har man inte stått på grillor mer än en gång tidigare i sitt 4åriga liv så är det kanske inte så konstigt. Gick hyfsat ändå, men självklart ville hon inte alls lyssna på mig när jag skulle komma med lite "goda tips och råd" (som jag hade kallat det om jag varit 60+) föredömlig faster som jag är.
Drahelvetti unge, skyll dig själv då! Men framåt kom hon!
Ibland.
Sen var det mycket bakåt, upp med benet i konstig vinkel, åt sidan, ner i isen; med huvut före, med rumpan före, med arm, tå, mage..
ptjao envis är hon i alla fall, ( f )isprinsessan.
David gjorde förresten en intervju med mig i lördags, om vilka platser jag besöker under en dag. Eller ungefär: vad jag gör under en helt vanlig dag. Mycket deprimerande.
Men! för första gången i mitt liv är jag faktiskt okej med det. Okej med att den mest spännande platsen jag besöker under en dag är förrådet.
Okej med att jag softar omkring på hallonet, är ute och går eller springer i dagsljus varje dag, reder ut lösa tåtar i tillvaron.
En tillvaro där Veckohandling på obs plötsligt är rena äventyret.
en tillvaro som på pappret är riktigt jäla trist..
För det är så oväntat nyttigt. Och jag mår så oväntat bra av det.
Framöver (typ från och med imorn) kommer jag att bygga på spanskan så jag slipper toktappa allt som barcelona gav, sen börjar jag nog jobba om nån vecka.
Lite beroende på humör.
Fortsätter årets trend med att jobba med mig själv och mina behov, och med att faktiskt ta hjälp av andra.
Tar tag i volontärarbete och håller tummarna för att jag lyckas ramla in på kursen i lindy hop. (Funkar inte det så får salsan bli main dish)
Jagar morsan kring joggingspåret med blåslampa en gång i veckan, och spanar lite på capoeiran här i Umeå. Ligger lågt med bira och kaffe. (Igår drack jag faktiskt en kopp, min första kopp kaffe på 10 dagar. Annars sippar jag brunkullan morgon middag och kväll)
Försöker dryga ut på DN så mycket jag kan om söndagarna, vk om vardagarna känns gråare än betong, och jobbar på att undvika att sluka allt om Israel-Palestina konflikten (vilket jag självklart inte alls lyckas med)
Fnular på Obama, svenne politik och fjällvandring i sommar.
Firar att mina föräldrar är medvetna och fantastiska, och att möjligheterna att återvinna är så sjukt mycket bättre här än i barcelona.
Rastar bilen smyg-regelbundet och försöker hålla mig borta från häckar.
Jobbar på att bygga upp ett nytt socialt liv och lägger slantarna lite på hög för att kunna åka till Åre, Övik och Norge; Besöka söstra mi, faster peppad på hemmaplan och sist men inte minst, mikal.
Fick höra att det kallas att "gräva där man står".
Och kanske är det just det jag verkligen behöver, och egentligen hela tiden behövt;
En jävla fin grop, precis där jag står.
Fick för mig att ta mig i kragen och bona golven här. Gör nämligen vårfint i mitt liv, och varför inte även här då, tänkte jag.
Tillbaka i Umeå, på hallonet. Samma hus, samma familj, samma flickrum. Men ändå någonting nytt i år. Inte direkt fysiskt känn- eller formbart, men närvarande. Och det känns skönt, hoppfullt på något vis. Äntligen har jag fått känn på lite förväntan, lite glöd, inför den här våren. Hittills har jag mest donat på i något slags töcken, lite apatisk har tillvaron tett sig. Men inte nu längre som sagt.
Sen jag kom till Sverige igen har det varit en del riktigt fina trollvinter dagar. Som i lördags när det var närmare 20 minus och man riktigt kunde lukta sig till snorkylan. Sol, och faktiskt ljusare lite längre om dagarna än jag trodde. Fantastiskt. Även fast jag skulle ljuga nåjävulskt om jag påstod att kyla är min grej. Fast kanske ändå, kanske kan jag pola med kylan i år. Nytt för denna vinter är överdragsbyxor som jag, under pistolhot, kirrade i lördags.
Inte riktigt på kartan, men fy fan vad sweet det är att använda dessa överdrag.
Jag trodde aldrig jag skulle höra orden komma ur min mun, men jag är grymt glad att jag gav efter för pistolen..
..och nej, täckkjolen är inte på G.
Idag tog jag och brorsan bilen och nova med oss för lite skridskoåkande på umeås motsvarighet av big B; Berghem vill säga. Nova är smygfeg, men isen är jävla hal alltså, och har man inte stått på grillor mer än en gång tidigare i sitt 4åriga liv så är det kanske inte så konstigt. Gick hyfsat ändå, men självklart ville hon inte alls lyssna på mig när jag skulle komma med lite "goda tips och råd" (som jag hade kallat det om jag varit 60+) föredömlig faster som jag är.
Drahelvetti unge, skyll dig själv då! Men framåt kom hon!
Ibland.
Sen var det mycket bakåt, upp med benet i konstig vinkel, åt sidan, ner i isen; med huvut före, med rumpan före, med arm, tå, mage..
ptjao envis är hon i alla fall, ( f )isprinsessan.
David gjorde förresten en intervju med mig i lördags, om vilka platser jag besöker under en dag. Eller ungefär: vad jag gör under en helt vanlig dag. Mycket deprimerande.
Men! för första gången i mitt liv är jag faktiskt okej med det. Okej med att den mest spännande platsen jag besöker under en dag är förrådet.
Okej med att jag softar omkring på hallonet, är ute och går eller springer i dagsljus varje dag, reder ut lösa tåtar i tillvaron.
En tillvaro där Veckohandling på obs plötsligt är rena äventyret.
en tillvaro som på pappret är riktigt jäla trist..
För det är så oväntat nyttigt. Och jag mår så oväntat bra av det.
Framöver (typ från och med imorn) kommer jag att bygga på spanskan så jag slipper toktappa allt som barcelona gav, sen börjar jag nog jobba om nån vecka.
Lite beroende på humör.
Fortsätter årets trend med att jobba med mig själv och mina behov, och med att faktiskt ta hjälp av andra.
Tar tag i volontärarbete och håller tummarna för att jag lyckas ramla in på kursen i lindy hop. (Funkar inte det så får salsan bli main dish)
Jagar morsan kring joggingspåret med blåslampa en gång i veckan, och spanar lite på capoeiran här i Umeå. Ligger lågt med bira och kaffe. (Igår drack jag faktiskt en kopp, min första kopp kaffe på 10 dagar. Annars sippar jag brunkullan morgon middag och kväll)
Försöker dryga ut på DN så mycket jag kan om söndagarna, vk om vardagarna känns gråare än betong, och jobbar på att undvika att sluka allt om Israel-Palestina konflikten (vilket jag självklart inte alls lyckas med)
Fnular på Obama, svenne politik och fjällvandring i sommar.
Firar att mina föräldrar är medvetna och fantastiska, och att möjligheterna att återvinna är så sjukt mycket bättre här än i barcelona.
Rastar bilen smyg-regelbundet och försöker hålla mig borta från häckar.
Jobbar på att bygga upp ett nytt socialt liv och lägger slantarna lite på hög för att kunna åka till Åre, Övik och Norge; Besöka söstra mi, faster peppad på hemmaplan och sist men inte minst, mikal.
Fick höra att det kallas att "gräva där man står".
Och kanske är det just det jag verkligen behöver, och egentligen hela tiden behövt;
En jävla fin grop, precis där jag står.
Kommentarer
Trackback
