Om att sadla om, om att hitta nya livsmotivationer, om smultronställen
Konceptet ny dag nytt liv har sällan tett sig mer som ett hån.
Fredagar blir till måndagar och måndagar blir till torsdagar. Onsdagsmagin flyter ihop till något odefinierbart,
förstört, förbrukat.
Tiden beter sig allt annat än humant, sliter och sargar, flyger sin kos, tar aldrig slut.
Konstiga dagar, avgrundskänningar, bottenlösa brunnar.
Jag känner mig som en bottenlös brunn ibland.
Framtiden är diffus, jag har ingen fast punkt för tillfället.
Men jag har en tillvaro, samvaro.
Förrymd, upprymd.
Livet känns främmande, intressant,spännande.
Men samtidigt är jag så våldsamt trött.
Orkar inte riktigt utan den där sista växeln.
Den här jävla ön ger och tar.
Tar min energi, min tid, min nyfikenhet och min hängivenhet.
Ger energi, stimulans och förvåning.
Vårat dagsfärska band växer sig starkare i takt med att vi lär känna varandra närmare.
Jag har fått ett lugn.
Gett en del av min själ som jag tror att jag fick en skymt av i förrgår i form av en annan del av holmön
där personligheten har möjligheten att lappa ihop sig.
Samla nya krafter och bara vara.
Själv
Tyst
Nära.
Om jag bara hade tiden att hitta dit igen
