Om blommor och bin och förminskning av liv bortom ön
Jag är nu helt och hållet omringad av vatten. Inte bara det att jag för tillfället är strandsatt på en ö mitt i kvarken, även regnet drar sitt strå till stacken idag. Det fullkomligt står som spön i backen. Bokstavligt talat.
Det känns lite om om vädergudarna pissar på oss i norr, efter somewhat kaxigt betéende efter veckor av värmebölja.
men lätt fånget, lätt förgånget, som de realistiska skulle uttryckt det.
Själv kommer jag inte ens ihåg solen. Det känns som om jag levt i regn och rusk i tjugoen år.
Spöjävlapissregn.
Livet bortom ön känns oändligt långt borta, på ett bra sätt. Jag känner mig som en enda stor frid. Frid i sinne, frid i hjärta.
Ingen längtan hit eller dit, jag är fullkomligt nöjd med vad jag har på denna 3mila ö.
Fast en smul sol skulle inte skada. Och så lite värme. En uns mer mormorssaft och lite keso.
Annars är jag nöjd.
Fast en smul mansfolk skulle inte skada. Och så lite närhet. En uns mer sked-och kramar och lite sex.
Annars är min nöjdhetsskala toppad.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen;
jag blir fan sexuellt amputerad, stympad och celibat på denna ö!
