Om äpplen och saknad
Utsövd. Jag är så jävla utsövd!
13 timmars sömn och ett äpple i näven. Prins på en pinne, eller åtminstone näst intill pinnen.
Borde gå ut och lapa lite sol kan man tycka. Men's en kan.
Men jag känner inte för det. Och visdomständerna gör det skitsvårt att käka äpplen.
Det känns som en dag av insikt. En sådan där dag, när hjärnan är öppen för alternativa tolkningar.
Egentligen skulle man få gå runt och känna så här jämt.
Fast då skulle det bli mindre ovanligt förstås.
Idag har jag tiden bromsat lite för mig, tagit time out för lite reflektion över situationen.
Humant, på min ära, tiden har för vana att ramla på för snabbt i dagarna.
Schocken över att juni är över oss redan tog mig plötsligt
April och maj i sjön, dalen redan grön och furan prunkande.
20 år i nacken och 1 till going strong.
Känner mig ensam, fast på ett bra sätt, och undrar lite vars alla har tagit vägen
Vänner i världens alla delar, vill ha en bit av mig på varje plats.
Vill bli splittrad, men kan inte.
Vänskap är en fantastiskt grej, men det gör ont att inse att den förändras med tiden.
Förändringar när man inte längre lever liv som möjliggör en regelbunden kontakt är självklara.
men jag undrar hur man lär sig att lättare leva med dem.
Och hur man accepterar att somliga blir till milstolpar vid vägrenen.
Tiden har sin obönhörliga gång
allt man kan göra är att försöka ge upp tanken på att tämja den,
lägga ut maskrosspår och sedan följa med
