Liberté, égalité, solidarité

Väl tillbaka i staden efter ännu en helg på ön.
Sveriges soligaste ö har verkligen inte visat sina bästa sidor hittills i försommaren. Regn och kuling, storm och piskande vågor, absolut inte fy skam, men någonstans får ändå gränsen gå.
Kvarken har inte legat lugn en sekund, och vädret tar ut sin rätt på allt och alla. Kunderna sinar och de anställda grinar. Eller blir griniga. 

Det enda vettiga kulingen gjort under denna helg, är att den ackopanjerat undertecknad när jag axlade mitt ansvar redan i lördagsmorse med milamarch på morgonkvisten i bus och bä.
Allt för att skona mina kamrater från mitt  omtalade och brutala morgonhumör.
Ovädret blåste mina buttra tankar och sarkastiska kommentarer bortåt Finland till, och underlättade följande arbetspass med råge.
Blåst är en kul grej på det viset. Den liksom sopar bort allt grubbel och alla övertänkta tankar och ger plats för nya, friska tag och ett blygsamt leende på läpparna.
Med en hälsena som fortfarande är crank, får framgång i service stavas milamarch i arla även kommande helgs sittningar. Jag bifogar en soldans och håller ena tummen hårt i näven.
Den andra lämnar jag fri, så att turen fastnar. 

Somliga av passen på ön, och vistelsen i allmänhet, prövar verkligen min sociala kompetens.
Eller snarare kompetensens bredd.
Tråkigt nog är den inte vad den en gång varit, och jag har haft fullt sjå i hjärnkontoret med att analysera denna nya insikt.
Jag funderar om det kan vara så att glöden bakom och viljan att lära känna nya människor går hand i hand med den egna självkänslan eller inte. Om en ökad tillfredsställelse med livssituationen gör att nya bekantskaper och intresset för andra prioriteras ner snarare än upp. Och om det i sin tur är någonting positivt eller inte.

Å andra sidan kan det vara så att det inte alls har med varandra att göra. Att det i egentliga tal är andra faktorer som spelar in.
Att viljan och intresset har svalnat, och i vissa fall kanske saknas helt, för att orken inte längre finns där. Lessheten har tagit över, lessheten över att ständigt vara den uppmärksamme och ledande i konversationerna.
Orken finns inte och därmed inte heller förmågan.

Å tredje sidan kanske det inte alls har hänt minsta jota.
Kanske är det så att jag helt enkelt saknar tilltro till min sociala bit, för att det är en helt ny sorts människor jag råkas med. Människor som jag inte alls har någonting gemensamt med, och det i och med detta uppstår en barriär. Och viljan att skapa gemensama nämnare inte finns närmare till hands för mig, än än vad en socialist regering finns för landet sverige i valet 2010. Och att jag direkt tolkar bristande gemensamma nämnare som ett personligt minus för mitt lag.
Det skulle i och för sig vara det mest typiska för klanen sundelins junior.

Å fjärde sidan analyserar jag för mycket.
Flyter för lite och tänker för mycket.
Därför lägger jag ner det här med analys för ett tag.
Lägger hjärnskrynklandet på hatthyllan,
tar mitt femte och abslout sista glas päronsaft för ikväll
och tar itu med problemet slokhatt i sommar eller inte, istället