Liberté, égalité, solidarité

De få gånger jag ser på tv fäster jag mig inte särskilt vid reklam.
Jag säger inte att jag inte blir påverkad, det blir jag säkert omedvetet precis som så många andra, men själva reklampauserna stör mig inte nämnvärt.
Vist brinner jag av när det klipps in reklam femton gånger under en och samma film, men det har mindre med reklamen i sig att göra än självta avbrottet. De borde väl förstå själva hur förjävligt det är när ett flygplan plötsligt dånar fram i rutan när man själv hängde med ace ventura i afrikas djungler på jakt efter Wachati-stammens vita fladdermus, och först fem minuter senare inser att det var reklam för Norweigan det handlade om.
Men själva reklamen, näe väcker inga känslor utöver det vanliga för mig.

Busskursaffisher, foldrar, reklamblad, annonser - jag bryr mig verkligen inte, inte ens helsidor eller tvåmeters affisher med underklädes annonser får mig att negga. Sexistiskt hit och sexistiskt dit, det ligger väl i betraktarens ögon. Det finns bättre vägar att gå mot jämlikhet än att hänga upp sig på posé bilder i reklamsyfte.
Smsreklam är visserligen det värsta som hänt oss sen shio persika slutade tillverkas, men det är mest för att jag blir så glad när jag får sms och besviken när det visar sig bara vara reklam, och det säger ju faktiskt mer om mig själv än om reklamformen.
Generellt sett så har jag alltså ingenting emot reklam, jag accepterar det som en del av kommersen, och så länge vi lever i ett konsumtions samhälle så kommer det att finnas reklam. Och jag är människa nog att filtrera bort det.

När det däremot kommer till barn, och reklam som riktar sig mot barn som målgrupp är mina åsikter raka motsatsen.
Jag ser rött och det är nära nog att jag fradgar när jag ser reklam somvänder sig direkt mot barn.
Barnen har inget omdöme eller bergrepp, och kan inte se perspektiv på samma sätt som äldre människor har. Barnen blir direkt påverkade och indirekt även deras föräldrar, nära släktingar eller förmyndare i och med att många barn har ett magiskt sätt att ofta få som de vill vare sig det gäller den nya Power Rangers leksaken eller en extra karamell i påsen.
Barn vet vilka knappar de ska trycka på, och ett gnällande och/eller gråtande barn är ingen hit.
Att barn dessutom i så tidiga år ska befatta sig med kommers, konsumtion och propaganda tycker jag dessutom känns lite meckigt. Kalla mig kärring, men jag tycker så. Fram tills de fyllt 5 eller 6 tycker jag inte att barnen ska behöva kännas vid konsumtionssamhället mer än att de lever i det, och av det. Förstå att man handlar och att man behöver en inkomst för att kunna handla, att alla inte har möjlighet att handla och att vi bör vara medvetna och inte slösa. Summan av kardemumman: de kan känna till reglerna i spelet, men inte få välja spelpjäs än.

Jag och nova, som förövrigt är 4 och ett halvt nu plötsligt, (kalla mig kärring, men tiden går alldeles för fort!!!) var på cirkus nu ikväll. Först och främst fick det hostas upp närmare 500 riksdaler för en vuxen och ett barn att gå in, när vi sedan kom in var det direkt ett slit och drag i nova. Hon skulle måla ansiktet (för 50 spänn) köpa sockervadd (á 30:-) godispåsar (á 30 även där) glass (á 20) läsk (á 20) köpa glitterpinnar (60 jävla spänn för ett jävla glitterfanskap) eller rida på kameler (300 spänn!) Att rida på hästar var så billigt som 200 sek per varv och ett glas vatten gick lös på 10.
Inte konstigt att ungarna blir dumma i huvet.
Hur som haver, i den fullsatta salongen var det ett fantastiskt liv; barnskratt, vilket för övrigt kanske är världens finaste ljud, sorl och cirkusmusik. Efter allt ryck och slit och folk börjat sätta sig ner tänkte jag att nu skulle det bli plats för lite gammal hederlig underhållning. Icket så. Från höger och vänster kom försäljare upp på läktarna, och de som inte redan prackats på munsbitar eller ansiktsmålningar blev huggna nu.
Nova ville ha allt från popcorn till glitterpinnar, och tillslut vek jag mig för att tjacka en bilpåse.
Två och en halv timme senare hade det blivit en sockervadd på det, och nära nog en glitterpinne innan jag fattade vad jag pysslade med och blev förbannad. Inte på nova förstås, utan på själva cenariot.

Under själva föreställningen var de flesta kidsen så fachinerade av konsterna, djuren och ackrobatiken, men under de tystare partierna mellan akterna blev det mycket glott i sidled och trånande blickar på grannens polkagrisstång eller hinkstora popcornkartong.
Fan, peppra mig full av reklam och annonser, gör det för jag klarar av det.
Men lämna min fyraåring ifred.