Om andra veckan i juni
Jag har länge haft det på känn, från lilltån till maggropen har den spritt sig, denna känsla av hat.
Varje år (nåja, varje år i två års tid) när den andra onsdagen i juni närmar sig blir jag som förändrad.
Den bitterhet jag annars hävdar att jag ägnar mig åt som fritidsintresse, hobby, ter sig nu i en helt annan form.
Den konsumerar mig, och jag blir till mitt alterego; sanna sundelin á la bitterfitta.
I vanliga fall tycker jag det är fegt att hata. I alla fall att hata i tysthet. Att inte språka upp och ge hatobjektet i fråga en chans till försvar.
Den här gången är det dock annorlunda. Dels för att det är mig det handlar om, någon måste ju trots allt vara undantaget som bekräftar regeln, men dels för att det är så jävla svårt att låta bli.
I det här fallet spottar jag på den som håller sig god för andras lycka.
Fuck that, hade inte jag sol på min student så ska väl förihelvete ingen annan ha det heller osv osv.
Och hur vågar dom skratta och vara glada denna dag? Om två år kommer de ändå vara använda och brukade,
mindre oskyldiga och mer bittra. Det är så världen fungerar.
Jävla tjommar, dessa blåögda studenter.
Den som hävdar att de inte alls missunnar dessa grönjölingar sin lycka denna dag ljuger för alla, inklusive fan och hans moster. Kanske har dom inte vett att begripa det själva, men det kan väl vem som helst fatta att samtligt folk och fä som för var dag går ett steg närmare gråhåren och graven inte kan glädjas med ungdomen?
Det studenterna egentligen skanderar med sitt "ett år kvar" respektive "två år kvar" är de facto tidsrymden mellan studentdagen och deras egen bitterhet. Bittersweet ,mina vänner, bittersweet.
Min egen skimrande student firades med spöregn och frusna lemmar, vilka i och för sig inte var sena att tina upp i takt med den ökade graden alkohol i blodet. Förstummade och fördummade, att man inte redan då insåg vars det bar hän.
Någon kvicktänkt idiot hävdade dessutom att "regn på studenten, sol livet igenom".
Kul, kan man tycka. Kul att folk alltid måste försöka hitta ett sätt att dölja sanningen genom nya talspråk.
Tough luck att det regnar, shit happens. Måste det försöka bortförklaras med någon slags förutbestämd mening.
Jo, det var menat att jag skulle bli pissad på av himlen, frippan skulle förstöras och marcaran skulle krigsmåla hela ansiktet inför mormors kamera. Hurra, men det var förutbestämt gumman. Tack vare regnet kommer årskull á 88 bli någonting alldeles särskilt. Yess!! då var det bara att laxa och slappna av, det är ju redan bestämt att vi kommer bli living gods. Eller hur var det nu igen.
och vad säger man förresten om molnig student?
"Moln på studenten, sol livet igenom"
Glad jävla student,
vi ses om två år. Två år visare, två år bittrare
over and out
