Om sargade röster och febriga nätter
Inatt drömde jag feber drömmar.
Jag har egentligen aldrig varit emot feberdrömmar eftersom jag i regel har så skruvade drömmar att en feberusling knappast märks i mängden av konstigheter. Inatt märktes det dock markant.
Samtliga av helgens snackisar var på tapeten, men i uppskruvad tappning.
För en gångs skull var jag själv inte aktiv eller ens åskådare av skeendena. Jag var död.
Eller ofödd. Oexisterande i alla fall. Skum känsla, att se ens vänners liv utan en, som om man aldrig fått ta del av någonting eller påverkat minsta smula. Ingen syl i vädret, inte ett dåligt skämt ens.
Men någonstans var det skönt och tillfredsställande. På nått jävligt perverst sätt var det nice att inte se sig själv som en del i andras liv. Lugnande på något sätt.
Sen var det förstås riktigt fint att inte ta minsta del i alla tabbar som gjordes, alla felsteg och klantiga missar. För en gångs skull vara odelaktig i misslyckandet. woho.
Men det var skönt som fan, skönt att inse att det är inte så allvarligt. Världen snurrar på ändå, och kommer att göra det även om jag skulle göra time out. Man behöver inte vara så uppstyrd, folk kommer misslyckas ändå, utan mitt klumpiga finger med i spelet.
Få en liten boost i kampen mot självcentreringen. Världen snurrar inte runt mig.
Det citatet tar nästan Schulmans om lövbiffen.
Idag är hela jag en enda kaos av feber och svett. Sture är fortfarande inte hemma och jag har en kylbag på vift.
För att inte tala om en röst.
Som vanligt sönderskriken och nerkladdad av slem.
Å, yrans efterverkningar.
Denna gigant, bland giganter
