Om ungdomsrevolt och myggbett om nätterna
Läste DN i omkastad ordning denna vecka. Med mina nya ovanor och orutiner finns DN inte längre inom armens räckhåll om söndagarna. Måndagar (om ens alls) har fått bli de nya helrören gällande lusläsning från pärm till pärm.
Satt och fördjupade mig i artikeln om PP och ungdomsrevolter genom tiderna och blev alldeles lönnvarm i själen.
Kul läsning och tankvärd dessutom. Parallellerna är solklara och fnisset inte långt borta.
Att piratpartiet är 2000 talets bolsjevikare är det väl ingen som missat,
men att tiden är så pass mogen för en enad front var jag inte helt på det klara med.
Så här uppskruvad har jag inte känt mig sen 2004 när jag lade locket på kakburken och frånsa mig partipolitik på obestämd tid.
PP som vågmästare har lite skrivit om historien. 2000-talisterna, generation 0, är inte längre enbart förknippade med dataspel och twitter, plötsligt har politiken krupit ur sitt 70tals skal och målats på tapeten igen.
PP är dagens samhälles sätt att hävda folkmakt och jämställdhet; vi själva ska bestämma över våra privatliv, och alla står lika inför detta.
Att PP står sig kort i fråga om andra politiska frågor utöver upphovsrätt, fildelning och rätt till privatliv är känns mindre viktigt när rörelsen faktiskt förmår engagera en annars jävligt kräsen generation.
Kommunism på ett omstrukturerat och klart reformerat sätt
och politik känns plötsligt roligt igen.
Och engagemang föder engagemang.
Människor bryr sig igen. Unga människor.
och det är väl så det ska vara, det är väl det ungdomen är till för
Som gammal och grå, vilket man oundvikligt en gång blir, har man nog tid för att få stenarsle.
Eller som mikal så episkt deklarerade i majtiden:
Har man inte varit kommunist som ung har man inget hjärta,
är man kommunist som gammal har man ingen hjärna.
Och vist finns det gott om tecken och gnistor för att tända en sedan länge falnad eld.
Bostadsbrist, arbetslöshet, försvagad peng, förminskad säng.
FRA, EU, NATO, skruttig miljö, lång kö för allt dyrare brö.
Läser man mellan raderna ser man en ganska tydlig brötext.
Det enda som egentligen saknas är faktiskt enighet och samarbete över partigränserna.
Att skaka tass över partiernas gränsland, enas i bergeppet förändring.
inte hänga upp sig alltför mycket på de delade meningarna,
utan fokusera mer på det som enar.
Det här vill jag vara med på,
det börjar brisa lite i mina annars så lälagda politiska slätter.
men först ska jag klia sönder ytterligare 10 myggbett
för mig kan myggen gå samma väg som Reinfeldt och FRA
trist nog kan det bli svårt att få myggen till en sakfråga.
jag får återkomma om det
