Om västanvindar och att kura ihop sig inför livet
Fy fan vad det blåser.
En riktig läckerbit till blåst, en sån som man undrar ska få träd att knaka och hus braka.
I vanliga fall blir jag mymla i blådväder. Vild och galen, alldeles uppspelt och hysterisk.
Idag känns det mer som om jag vill gömma mig för blåsten, kura ihop och bara lyssna på ovädret därute.
Låta det braka lös bäst det vill, och bara bli påverkad av elektronerna som hetsar i luften.
Living on the edge, not so mutch.
Blåst ruckar allt i oordning, kastar om i tankeverksamheten och skapar vind i segel som slokat ett tag.
Ibland undrar jag om det skulle vara roligare att leva som någon annan. Om man skulle göra och se saker annorlunda.
Skulle det vara enklare? svårare? mindre logiskt?
Jag undrar hur det skulle vara att vara mindre konventionell. Eller om det egentligen är mer konventionellt att vara okonventionell? om motsatser tillslut motsäger så mycket att de blir likheter istället.
Säg, att istället för att bli akademiker, som länge har varit förutsättningen till lyckad karriärstege aka lyckat liv,
gå en helt annan väg och ta en jordskredsseger där, lyckas utan den akademiska biten:
dela ut käftsmällar till höger och vänster, sätta kunskapskanalen på plats.
Eller, köra på den akademiska raksträckan, bli ace och överbevisa alla som anser att man kan klara sig utan högskola och doktorexamen. Ge fingret åt fuck-skolbänken anhängarna.
Det är jäkligt mycket jobb med att bli torr bakom örona.
21 blir nog min våbbligaste ålder
