Liberté, égalité, solidarité

Klockan närmar sig ett, en klassiker när det gäller tidpunkter för ångest i mitt liv. Det slår aldrig fel. 00.50 slår klockan (klämtar?) och där kommer den över mig.
Oftast känner jag på mig under hela dagen att natten kommer att bli ångestladdad, inte så att jag kan sätta fingret på exakt Hur ångestladdad eller Vad jag kan göra för att lindra det. Näe, mer en känsla någonstans, att nu står jag inför beslut som jag någonstans måste ta. Nu. Precis nu. Om natten.
  Utanför mediabruset, när ingenting hörs förrutom mina egna andetag, om ens dem. I mörkret, där jag vrider mig som om hela min kropp brinner av lågor jag inte kan ta på; en smärta som inte kan kännas av andra utom mig själv.

Någonstans är det för mycket för mig att hantera, för många saker som ligger över mitt huvud, utanför mitt bord, bortanför min makt. Varför jag ändå försöker vet jag inte, men jag har kommit så pass långt i skärskådningsprocessen att jag tror att det handlar om skuld. Skuld gentemot mig själv, mina närmaste och mot samhället. Det samhäller jag lever i, men framförallt gentemot dem som aldrig haft chansen att leva där. Inte just för att samhället jag finns i är det ultimata, tvärtom är det långt ifrån utopiskt. Men det är sammankopplat med en skuld. Som jag anser mig behöva göra bot för.

Bort det då, all världens fel har jag någonstans på vägen tappat från mina axlar. Eller snarare, lärt mig att inte känna av allt för mycket. Det hindrar mig dock inte från att ständigt vilja gottgöra, ständigt ge löften till mig själv. Som jag allt för sällan håller, har jag märkt. Eller nu felade jag igen, allt för sällan slutför heter det. Håller gör jag, så länge jag tycker och känner för det. Allt för snart inbillar jag mig dock att jag inte behöver löftet längre, att det kommer att gå på räls ändå. Att jag är en robot, snarare än en människa av kött och blod. Jag tror, och håller fast vid, gårdagens glansdagar när min diciplin hette duga och jag alltid, alltid slutförde allt.
Det är jobbigt
att inse att jag är så jävla långt ifrån den jag än gång var.
Särskilt då jag enbart ser nackdelarna, de sämre vanor jag lagt på mig.
Jävla fanskap.
Att man ska behöva bli förbannad på allt

Jag blir obeskrivligt trött på att det inte blir som jag vill. Min hjärna spelar mig spratt jag inte ens viste fanns.
jag blir trött på att börja om och börja om.
Trött på att inte veta säkert vad jag vill och hoppas på.
Trött på att tycka att jag ödlar min tid, slösar bort sånt kan användas till annat
Trött på att sålla, trött på att vara splittrad, trött på att leva upp till en förväntning som kanske inte ens finns där?


Att själv inte kunna se mig själv med förlåtande ögon, att själv inte kunna acceptera eller ens tycka om mig själv nog att inte alltid vara så förbannat självkritiskt.  Att jag inte blir nöjd med mig själv, att jag inte tycker att jag duger som jag är. Inte kunna tycka att nästan är okej nog. Det är nog vad som fattas mig.
Vilket jävla hål det ska till att grävas.
jag behöver nog en ny spade

peace