Om att dricka för mycket kaffe med mjölk.
Äggmacka och kaffekopp, den sedavnliga morgonstämningshöjaren.
Lustigt hur saker och ting kan förändras. För ett år sedan var jag en all-black kaffe slurpare. Som aldrig aldrig åt frukost, om den inte intogs kring två snåret på eftermiddagen. Första målet på dagen blir ju automatiskt frulle vilken tid på dygnet det än handlar om eller hur?
Nå frulle var det inte tal om, alltså, och mjölk i kaffet var för färskingar osv osv. Nikotinälskande laktosintorant som jag var blev det sällan mer än just nikotin och kaffe på mornarna.
Problemet med dessa sunda vanor var, förutom flimmerhårs död och grav näringsbrist fram till efter lunchtid nånting, en ständigt irriterad och ond kagge. Tusen koppar svart om dagen var inte riktigt en listetta hos min mage.
Det gjorde ont. Satan vad ont det gjorde.
Jag tog det till den bisarra nivå att jag lärde mig att leva med kostant magont. vansinne kan jag tycka nu.
Hur som, för ett år sedan fanns det ingenting godare en en slät kopp (gärna två) och en snus (återigen, gärna två)
Det ultimata tillbehöret, smaksensationen, till kaffet var alltså snus.
Sedan kom mjölken in i mitt liv. Som en frisk bris, en försmak av himmelen skulle man kunna kalla den; min första kaffe + mjölk upplevelse. Aldrig förut hade kaffe varit så nice.
Inte så att jag föredrar mjölk i kaffet före det becksvarta guldet, nej så lågt har jag inte sjunkit i blatte-kaffe träsket, men det är en fantastisk grej. magen gör inte ont, hur många koppar jag än dricker på en dag! Kanske en fet björntjänst egentligen, för mycket kaffe för kroppen är ingen höjdare, hur mycket kaffet än döljer sig i mocka-stassen, men stigen mot tre-koppar-per-dag-är-alldeles-lagon har jag ännu inte hittat.
Så, svart kaffe + snus = ond mage blev till kaffe + mjölk + snus = glad mage och jag trodde jag kommit till de oreligösas himmel, mecka eller vars fan man nu kommer.
Då kom Nusse in i mitt liv, och med henne kom äggmackan.
Äggmacka, denna kreation som jag underskattat under hela min livstid, Sällanhar ett ting, underskattats till den milda grad!
Och äggmacka klår fan snus till kaffe alla gånger.
Så plötsligt dricker jag kaffe med mjölk och har bytt ut snusen mot äggmacka som intas under en tid på dygnet som nästan kan kallas frukosttid. Och allt detta på bara ett år.
Det finns nog bara en dålig sak med detta. Då jag är en ganska, låt oss säga oeftertänksam, i folkmun skulle det kallas jävligt klantig, människa ibland och tenderar att ställa saker, gärna vätskefyllda saker, på dåliga ställen så är min bostad ny-inredd; det förut vita överkaftet, den förut vita byrån och nu senast den förr så vita mattan. Allt går nu i den färg i skalan som misstänkt liknar färgen kaffe tar när det blandas med mjölk.
Lustigt hur saker och ting kan förändras. För ett år sedan var jag en all-black kaffe slurpare. Som aldrig aldrig åt frukost, om den inte intogs kring två snåret på eftermiddagen. Första målet på dagen blir ju automatiskt frulle vilken tid på dygnet det än handlar om eller hur?
Nå frulle var det inte tal om, alltså, och mjölk i kaffet var för färskingar osv osv. Nikotinälskande laktosintorant som jag var blev det sällan mer än just nikotin och kaffe på mornarna.
Problemet med dessa sunda vanor var, förutom flimmerhårs död och grav näringsbrist fram till efter lunchtid nånting, en ständigt irriterad och ond kagge. Tusen koppar svart om dagen var inte riktigt en listetta hos min mage.
Det gjorde ont. Satan vad ont det gjorde.
Jag tog det till den bisarra nivå att jag lärde mig att leva med kostant magont. vansinne kan jag tycka nu.
Hur som, för ett år sedan fanns det ingenting godare en en slät kopp (gärna två) och en snus (återigen, gärna två)
Det ultimata tillbehöret, smaksensationen, till kaffet var alltså snus.
Sedan kom mjölken in i mitt liv. Som en frisk bris, en försmak av himmelen skulle man kunna kalla den; min första kaffe + mjölk upplevelse. Aldrig förut hade kaffe varit så nice.
Inte så att jag föredrar mjölk i kaffet före det becksvarta guldet, nej så lågt har jag inte sjunkit i blatte-kaffe träsket, men det är en fantastisk grej. magen gör inte ont, hur många koppar jag än dricker på en dag! Kanske en fet björntjänst egentligen, för mycket kaffe för kroppen är ingen höjdare, hur mycket kaffet än döljer sig i mocka-stassen, men stigen mot tre-koppar-per-dag-är-alldeles-lagon har jag ännu inte hittat.
Så, svart kaffe + snus = ond mage blev till kaffe + mjölk + snus = glad mage och jag trodde jag kommit till de oreligösas himmel, mecka eller vars fan man nu kommer.
Då kom Nusse in i mitt liv, och med henne kom äggmackan.
Äggmacka, denna kreation som jag underskattat under hela min livstid, Sällanhar ett ting, underskattats till den milda grad!
Och äggmacka klår fan snus till kaffe alla gånger.
Så plötsligt dricker jag kaffe med mjölk och har bytt ut snusen mot äggmacka som intas under en tid på dygnet som nästan kan kallas frukosttid. Och allt detta på bara ett år.
Det finns nog bara en dålig sak med detta. Då jag är en ganska, låt oss säga oeftertänksam, i folkmun skulle det kallas jävligt klantig, människa ibland och tenderar att ställa saker, gärna vätskefyllda saker, på dåliga ställen så är min bostad ny-inredd; det förut vita överkaftet, den förut vita byrån och nu senast den förr så vita mattan. Allt går nu i den färg i skalan som misstänkt liknar färgen kaffe tar när det blandas med mjölk.
Kommentarer
Trackback