Om att överdragsbyxor snabbt kan gå förlorade, och hur bus lätt kan övergå i blodigt allvar
Kändes ganska rätt att volta i säng kring 4 snåret igår. Fråga inte varför det blev som det blev, ty jag har inga svar.
Så blev det hur som haver, och självsäkert styr jag upp alarm á niohundra.
Det kommer att ringa, och jag kommer att vakna.
Sicken tabbe.
11.25 vaknar jag med andan i halsen. Inser att Jackie ska avbusas och jag ska ha kaffe i maggen och kläder på kroppen, rosor på kinderna samt infinna mig på mariedal och allt detta på 95 minuter. Varken mer, men gärna mindre.
Galen spurt. Röda glajor fick sätta guldkanten på dagen, och påklädd var jag på nolltid. På tå för att sätta kaffet på kokning då jag av misstag ser snöyra, eller njäe snarare storm, i ögonvrån.
Allt stannar upp. Världen slutar nära nog att snurra av insikten;
Morsan har tatt överdragsbyxorna idag.
Jaha
Inget att göra åt saken. Ut och kriga ändå, opp å håpa!
Kaffet fick förbli obryggt, ett träffsäkert bevis på att sorg undergräver allt.
Efter ett snabbt övervägande kommer jag fram till att jag inte tänker svassa om bara för att överdragsbyxan, den gamle räven, för första gången svikit mig.
Inte heller tänker jag lufsa omkring i en militärgrön mössa á la..militär (?) enbart för att mina ordinarie myssor är på semester nere på stanmarks.
Skinnvantar blir det ty dock, men sedan inte mycket mer för Jackie skall ut å kut.
Det börjar bra.
Strålande even. Jag är helt uppe i mina egna tankar och går slentrianwalken med långa steg. Jaxan nosar i diverse piss-rester och käkar lite snö. Vi tar en språngmarch då och då, mest för att vi kan. Jag fortsätter fundera, hinner avverka hälften av problemen på dagsagendan innan jag inser att vi entrat bgh-skolans skolgård. I lagom tid för lunchrasten.
De kommer från håll och kanter, bakifrån, underifrån. Överallt forslar de fram. Kids. Som skall klappa och stryka, krama och pussa. Inte för att jag klandrar dem, gam-Jackan är en pärla. Men de är för många, och de har väckt den björn som sovit i Jackies inre de senaste typ 5 år sen. Han blir förtvivlad och klippsk som jag är inser jag att här kan det spillas blod, om jag inte sköter mina ack så misshandlade kort någorlunda snyggt.
Börjar böka mig bort från massorna, men dom är ju så jävla många. Och så jävla frågvisa. "Vad är det för art" "Får vi inte klappa mer" "VARS SKA NI?"
Morgonrösten sviker, och humöret går i marken. "Helvete vi har brådis" väser jag fram. Kidsen glor storögt på mig.
Yes, regel numer 1. Svär inte åt barn är slängd åt helvete och klockan är inte ens 13.
Loss kommer vi iallafall, men jag undrar om jag kommer rapporteras i vk imorn.
Nu sitter jag här, och har beslutat att jag, för att sona mina brott, ska ta en trask runt berget. I snöyran.
Utan överdragisar.
Kanske, ytterst tveksamt men kanske, lär jag mig att inte svära så jävulskt åt barn.
Peace
Så blev det hur som haver, och självsäkert styr jag upp alarm á niohundra.
Det kommer att ringa, och jag kommer att vakna.
Sicken tabbe.
11.25 vaknar jag med andan i halsen. Inser att Jackie ska avbusas och jag ska ha kaffe i maggen och kläder på kroppen, rosor på kinderna samt infinna mig på mariedal och allt detta på 95 minuter. Varken mer, men gärna mindre.
Galen spurt. Röda glajor fick sätta guldkanten på dagen, och påklädd var jag på nolltid. På tå för att sätta kaffet på kokning då jag av misstag ser snöyra, eller njäe snarare storm, i ögonvrån.
Allt stannar upp. Världen slutar nära nog att snurra av insikten;
Morsan har tatt överdragsbyxorna idag.
Jaha
Inget att göra åt saken. Ut och kriga ändå, opp å håpa!
Kaffet fick förbli obryggt, ett träffsäkert bevis på att sorg undergräver allt.
Efter ett snabbt övervägande kommer jag fram till att jag inte tänker svassa om bara för att överdragsbyxan, den gamle räven, för första gången svikit mig.
Inte heller tänker jag lufsa omkring i en militärgrön mössa á la..militär (?) enbart för att mina ordinarie myssor är på semester nere på stanmarks.
Skinnvantar blir det ty dock, men sedan inte mycket mer för Jackie skall ut å kut.
Det börjar bra.
Strålande even. Jag är helt uppe i mina egna tankar och går slentrianwalken med långa steg. Jaxan nosar i diverse piss-rester och käkar lite snö. Vi tar en språngmarch då och då, mest för att vi kan. Jag fortsätter fundera, hinner avverka hälften av problemen på dagsagendan innan jag inser att vi entrat bgh-skolans skolgård. I lagom tid för lunchrasten.
De kommer från håll och kanter, bakifrån, underifrån. Överallt forslar de fram. Kids. Som skall klappa och stryka, krama och pussa. Inte för att jag klandrar dem, gam-Jackan är en pärla. Men de är för många, och de har väckt den björn som sovit i Jackies inre de senaste typ 5 år sen. Han blir förtvivlad och klippsk som jag är inser jag att här kan det spillas blod, om jag inte sköter mina ack så misshandlade kort någorlunda snyggt.
Börjar böka mig bort från massorna, men dom är ju så jävla många. Och så jävla frågvisa. "Vad är det för art" "Får vi inte klappa mer" "VARS SKA NI?"
Morgonrösten sviker, och humöret går i marken. "Helvete vi har brådis" väser jag fram. Kidsen glor storögt på mig.
Yes, regel numer 1. Svär inte åt barn är slängd åt helvete och klockan är inte ens 13.
Loss kommer vi iallafall, men jag undrar om jag kommer rapporteras i vk imorn.
Nu sitter jag här, och har beslutat att jag, för att sona mina brott, ska ta en trask runt berget. I snöyran.
Utan överdragisar.
Kanske, ytterst tveksamt men kanske, lär jag mig att inte svära så jävulskt åt barn.
Peace
Kommentarer
Trackback
