Liberté, égalité, solidarité

This years love, eller förra. Vad gör ondast? Gammal kärlek? eller ny?
Finns det ny kärlek efter den gamla? Eller är det bara ett fragment, en immitation, av det som var?
Gör det ondare att bryta sig ur en ofungerande relation, att se den lummiga kärlekseken där man karvat in sina initialer inuti ett hjärta urhålkad?
Eller kommer den riktiga smärtan först efteråt; när den andra hälften funnit en nytt frö att så, att förvalta, vattna, rå om?
Vet man egentligen inte vad man hade förrän det är borta? Inser man det inte förrän efteråt?
Eller är smärtan efteråt bara en inbillning? En inbillning som i så fall lätt gör 83% av befolkningar till smygmytomaner.

Vad händer egentligen i kroppen, psyket, själen när man bryter upp. Bryter ur. Byter bort.
Glömmer man någonsin? kommer man någonsin över?
Kanske. Men jag tror att det etsar sig fast, ungefär som en obehaglig bild gör på hornhinnan, etsar sig den gamla  kärleken fast i hjärterötterna. Klistrar sig fast, håller fast för allt vad tyglarna håller. Och kommer över en med fyrfaldig styrka vid en särskild essens, eller vid en årsdag. Eller när den gamla kärleken, just precis, går vidare till nya vidder.

Och de som inte lyckas gå vidare? De som för alltid tycks känna av den, den slutgiltiga, fimpningen.
Folk och fä talar om nya flammor. Flammor från vad? Kärlekens evigt brinnande eld?
Bullshit.
Det fanns en tid där jag intalade mig och alla andra att jag inte trodde på kärlek.
Som sedan, på något oförklarigt sätt, byttes ut till att inte tro på kärlek för egen del men kanske för den övriga pöbeln.
Och vilket, tillslut, byttes ut till förälskelsens blåögda hopp.
Som jag ettrigt strävade emot, in i det sista. och vars tog det mig?
Just så; till de självständigas djupa och millånga dal. 
För är det inte så det kallas, när man närmar sig de 25 och fortfarande inte bytt sitt sitt singular mot plural? Självständig
På samma sätt som arbetslös numera oftast går under benämningen "mellan jobb" eller "ledig på obestämd tid"
Men jag är trött på floskler. Trött på ord och meningar som egentligen inte fyller någon annan funktion än att skjuta upp det ofrånkomliga; den egentliga innebörden.
Självständig är jag visserligen, många gånger. Men ensam också.
Det ena motsäger inte det andra, och det andra behöver inte utesluta det ena.
Jag längtar efter kärlek, då och då. I smyg kanske, men det faktumet gör det inte mindre betydelsefullt.
Särskilt somliga nätter, eller vid vissa tunnelbanestationer, eller under särskilda promenader.
När jag hör en synnerligen klyschig sång.
eller när jag bara är, som mest.
Och jag tror på ny kärlek. Inte som substitut eller avbild, utan som ny, med hela ordets betydelse, ny kärlek.
Ungefär som nya lakan, eller en ny bok. Som förhoppningsvis bara berikas av erfarenheter från den förra.
Så ja, där var det sagt. Jag tror på kärlek. Kanske inte som en ständigt flammande eld, men åtminstone falnad kol som kan ruskas till liv, av en frisk fläkt eller en pust av gammal andedräkt som får glöden att flamma till.
Det har hänt många förr och kommer att hända ännu fler igen.

Har jag har någon flamma?
Nej.
Den här eken blev bränd till roten.
Och några gröna fingrar blev jag aldrig född med
Men som tur är är jag ung och varken cynisk eller bitter än så länge,
och dessutom finns där böcker där man kan lära sig allt om trädgård och blommande träd