Liberté, égalité, solidarité

Sanna Sundelin, snusfri i nio dagar. Sällan eller aldrig har ett liknande rekord satts frivilligt i min relation med snusen. Åtminstone inte med avsikten att bryta upp på riktigt.
Men det går bra, kompis. Det är som de säger, de som vet; de första dagarna är värst.
Hittills har jag kapat av de flesta situationerna med stort S, det vill säga sneaky-snus-stunderna.
Jag har klarat söndags snusen, två gånger om! Och då både bakis-söndagssnusen och efter-sen-jobbnattssnusen.
Jag har klarat sömnsnusen, både nykter som salongs. Seriesnusen, check. Efter-matensnusen, check. Morgonsnusen, innan-matensnusen, jobbsnusen; check, check, check. Till och med ölsnusen och kaffesnusen är överlistad.
Men spotta aldig ut flouret innan flourtanten har lämnat byggnaden, ännu är det inte över. Långt ifrån.
Nio dagar är visserligen nio dagar, men det är även endast nio dagar.
och det känns som om jag har tusen, för att inte säga miljoner, människor omkring mig som snusar.
jämt
hela tiden.
Vars jag än befinner mig finns de där, snusarna. Vare sig jag hittar i smyg utlagda jävlar i en välbekant nessesär eller de ligger i dosor, fullt synliga på golv, på bord, på tak så finns de där. Och med dem även smygsuget.

Nå! För att kompensera mitt nikotinfria tillstånd, vilket det måste handla om för annars har jag fan slut på lösningar, har jag dock trillat tillbaka i andra gamla och mycket dåliga vanor så som att skaffa en hel säsong av en (lögn, snarare alla jag kan komma på) serie och inte sluta förrän jag deckar i gryningen och därför går runt som i en töcken hela följande dag.
För att sedan göra om samma sak natten som följer.
Satan.
Så därför sitter jag här.

Och det slog mig plötsligt;
Folk som klankar ner på konceptet lagom har bara insett att det är jävligt svårt att uppnå.