Liberté, égalité, solidarité

Umeå, det ljusnar fort nu för tiden.
Sitter vid fönstret och undrar om yrsnön kommer att ge sig eller inte.
Tycker mig ana en antydning till ljusning i väst,
men å andra sidan kan det vara min hoppfulla hjärna som spelar mig ett spratt.

Tänker, som så många gånger förrut, att det är dags att bryta upp.
Inte just kasta mig ut i världskroppen, upp upp iväg. Idag handlar det mest om att byta bostadssituation.
Samtidigt som att jag vet att det inte skulle göra varken från eller till i just det här fallet.
Inte när det kommer till det jag försöker sätta fingret på för tillfället;
Idag funderar jag över familjerelationer och att inte komma under skinnet på någon.
någonsin.

Det är lustigt, (visserligen inte alls på ett komiskt sätt så det kanske inte är en passande beskrivning,
sorligt kanske naglar känslan bättre) men de människor jag sett mest av i mitt liv, är de jag vet minst om och kommunicerar sämst med. En av dem i åtminstone.
I och med att jag för tillfället bor hemma, på mycket gott men även mycket ont, har jag återigen slungats tillbaka till vardagskommunikationens svårskötta vagga. Eller snarare o-kommunikationen.
För även om vi delar samma bostadsyta, andas samma luft och delar samma kök så verkar vi inte kunna mötas.
Inte mer än över ett krystat meningsutbyte över väder och vind eller dagens göranden.
"God morgon" om klockan är innan 9. "Hej" alla övriga tider på dygnet.
"Vad ska du göra idag?"
"Happ"
"Tror du att det kommer att klarna upp"
"Ska du någonstans idag"
"Vad hade ni tänkt käka till middag"..
Det slår aldrig fel.
Om vi inte smyggrälar eller är oeniga om någonting; en dispyt skapar genast en mer kreativ ordväxling.
Gräl pryder tal, verkar vara slagordet för vårat lag.

Och det förbryllar mig, min pappa är en av fåtalet människor jag finner det extremt svårt att småprata med.
Kanske är han inte mycket för småprat, eller så anstränger jag mig inte tillräckligt mycket för att hitta ämnen att bygga ett samtal kring.
men det är ju just det, att anstränga sig för att hålla ett samtal levande, det känns inte riktigt schyst. Särskilt inte när det gäller kött och blodsband, där ska det inte behövas. Vardagszonen känns som fritt spelrum för människan utan masker och konstlade fasader, där ska man inte behöva anstränga sig för att  orden ska räcka till.
Inom familjen ska det inte behövas mycket arbete för att forma fungerande relationer, det ska väl komma av sig självt? Man väljer inte sin familj, och just därför ska det inte krävas ansträning för ett levande meningsutbyte och en relation i ständig utveckling.
Eller är det kanske just det det gör, just där jag bör lägga ner min energi. istället för i de miljoner andra småsnack som artar sig så fint på alla andra platser i vardagen. Kanske är det just den där icket existerande valfriheten som vänder det logiska till oligik? Man väljer inte sina syskon eller föräldrar, och kanske behöver man därför anstränga sig lite extra på vägen mot förståelse och bounding. Kanske behövs det där lilla extra om man vill ta sig från främling till vän.

Ibland vaknar jag upp från stentrianen och tänker så det knakar, undrar och sörjer en smula;
vill jag ha det så här? Vill jag att det ska fortsätta på samma sätt tills graven skiljer oss åt,
och jag fortfarande inte kommit ett steg närmare i att lära känna mannen bakom dataskärmen,
the lord of the house, pappan till min mors barn dvs mina syskon och mig?
Samma sak varje gång, svaret är och förblir nej.
men vars och framför allt hur börjar man?