Liberté, égalité, solidarité

Våren är på väg på sin damcykel, det känns överallt; i luften som doftar av den ljuvliga kombinationen brasa och dynga och som tillåter vårjacka och strippade kroppar.
I människors leenden och strålande ögon.
I kroppen som reagerar på solljus och därför spritter av känslostormar och spontana vårdanser.
Och i fötterna, som efter sjumilamarchen i tisdags känns använda och utmattade.

Våren kommer flängande på sin damcykel, och kroppen känns lätt som en fjäder, inspirationen flödar och livslusten väcks till liv.
 Plötsligt känns ingenting svårt och allting lätt, problemen blir förminskade och livet känns kul, riktigt jävla kul att leva!

Jag älskar den första vårsolens strålar även om det sticker i mina mörkerseende gluggar, älskar det bruna gräset som blottas under snösmältet även fast det är fult som stryk.
Jag älskar smältvattnet även fast det gör mig dyngsur om fötterna och älskar isspåren även fast det är svårt att gå och bilen rispas på undersidan när man kör.
Jag älskar doften av poo i luften även fast det egentligen luktar satan, älskar att gå utan vantar även fast det är för tidigt och jag blir blå om labbarna efter 5 sek.
Jag älskar att människor ler mot varandra även fast de inte känner varandra och absolut inte tänkt göra det från första början.
jag älskar mig själv när jag ler mot folk jag ogillar även fast jag lovat mig själv att aldrig mer göra det.
 Jag älskar hur våren sveper en våg av förlåtande och förbiséende över mänskligheten och jag älskar att se hur alla kryper ur sina vinterskal och lever upp på nytt.

Jag älskar våren, helt enkelt. Och jag hade helt glömt bort hur fantastisk och slagkraftig den är i norrland; hur den kommer plötsligt som en tsunami, och liksom väller in i och över alla oss som shockerade bara flyter med.

Jag har haft en helt fantastisk dag, och jag kan egentligen inte sätta fingret på varför den har varit så fantastisk men kanske är det det som är det mest fantastiska. Att den helt enkelt har varit fantastisk i sig. Jag har fått tillbaka mitt kreativa driv och jag känner mig tusen gånger mer människa än jag kände mig igår.
  Jag började fundera på det här med kreativitet och deprision. Kan det vara så att depresion är  i fas med ett stumt kreativt flöde? Att man känner sig nere och tillslut kanske deprimerad när man inte skapar? Och att den känslan leder till att inspirationen sinar och att man skapar ännu mindre? Att det blir en ond cirkel som tillslut gör att man blir deprimerad?
   Självklart menar jag inte att o-kreativitet är den enda boven i dramat depresion , men kanske en starkt bidragande effekt? Applicerar jag tanken på mig själv så kan jag se vissa mönster, som stämmer överens med mina tankar. Inte för att jag kan klassificera mig själv som deprimerad, men under de perioder jag känner mig nere och förbrukad är även de perioder där jag inte skapar ett enda jota; inte en teckning, inte så mycket som ett kritsträck ens. Och innan de perioderna har jag ofta gått igenom en fas där inspirationen har trutit och jag därför heller inte har skapat någonting.

Inspirationen tryter -> skapandelustan minskar -> man slutar skapa -> depp känsla?

Nå, inte vettja.
fick tillbaka inspiration efter att ha fått omorganisera i färgskalor på kupan idag.

Nu jävlar skall det skapas!