Om ånger och att ta vara på livet
Här i sluttampen på mina spanskastudier läser jag en dikt, Instantes, av Jorge Luis Borges.
Den är skriven av en man som befinner sig i sitt sista skede i livet, där han önskar få leva livet på nytt.
Han skulle vilja göra allt det han aldrig gjorde, vara den han aldrig var, leva på det sätt han aldrig levde;
kort och gott önskar han sig livet, fast livet som någon annan.
I och med att han önskar leva livet i rak motsats till hur han levt sitt eget liv, önskar han sig väl livet av någon annan?
Det uttalas aldrig att han ångrar livet, han önskar bara att han levt det annorlunda.
Jag har pratat med många olika människor om att ångra sig och ångra saker, lika många har jag talat med om att inte göra det. Otaliga är de som uppmanat mig att inte ångra det jag gjort, utan endast det jag inte har gjort.
Men, är inte det samma sak, undrar jag? Snarlikt, åtminstone? Hur lätt är det att ångra det jag inte har gjort utan att ångra det jag har gjort istället?
Många har en högsta önskan om att leva så att de slipper ångra någonting i slutet av livet.
Jag är inte en av dem. Jag tror att det är såväl fysiskt som psykiskt omöjligt att inte ångra någonting när livet närmar sig slutet. Åtminstone för mig. Det finns så mycket jag ångrar redan nu, och då är jag inte ens 21 fyllda. Tänk så mycket mer jag kommer hinna ångra innan jag är kaputt?
Jag tror att ånger är lite likt problem; Det går inte att fly från dem. Man kan visserligen försöka illa fäkta, det kan man alltid. Men fly, näpp den gubben går inte.
Någon klok och vis medmänniska sa till mig att problemen man dras med aldrig försvinner av sig själva, de lämnar en inte förrän de är uppnystade, klappade och klara. Det är därför man alltig bär ryggsäck, sa hon, för att problemen ska ha någonstans att få plats medan man vandrar genom livet. Man traskar på, och problemen ligger som stenar i säcken och tynger ner ens vandring.
Okej, säger jag. Problemen är som stenar, och de ligger i min ryggsäck. Tänk då om allt man ångrar också blir till sten, som läggs på hög i ens ryggsäck. Satan så tung den ska bli efter ett tag.
Och jo, mycket riktigt, sånt som ånger kan också bli till sten. Eller järn. Eller deg. Så länge det är tungt och får plats i ryggsäcken kan det fanimig vara vad som.
Så egentligen lallar du på genom livet, med din säck på ryggen med alla problem och ångringar skvalpande i den;
Då och då blir du av med en sten, en järnbit eller en degklump, då och då stoppas det ner en ny.
Hur som haver så slutar du ändå upp med en massa skrot i säcken, skrot som finns där för att du levt som du levt, agerat som du agerat och valt som du valt. Och när du ligger och suckar på dödsbädden har den där ryggsäcken plötsligt hamnat på magen, och den trycker och besvärar och gör det svårare och svårare att först svälja, sen hosta och tillsist andas. har du mycket skrot i säcken så är det stor risk att du kvävs, och du går då med andra ord en ganska plågsam död till mötes.
Hur vore det då om du kunde lätta på säcken en smula? Kanske redan innan du lagt dig ner och fått den på magen?
Reda ut lite av de där problemen, nysta lite i taget och kanske lära sig ett och annat av stenarna i säcken.
Jotack, det skulle sitta rätt fint va! Kunna njuta lite av brylépuddingen på sjukhuset, när de nu envisas med att ha tre-rätters frysmat varje dag. Jo, problemen kan nog reduceras lite i taget.
Men Ånger-biten då? Hur löser man den?
Problemet med ånger är ju tyvär att man inte kan ändra på det som redan har skett. Man kan inte ta tillbaka ord man aldrig borde ha sagt, än mindre gå hem när man borde ha gått hem eller låta bli att göra det man själv, och andra, faktiskt mått bäst av att låta bli. Nä, när det kommer till ånger är det snäppet svårare att bli en lättviktare.
Ångertyngden tror jag aldrig försvinner. Den finns nog kvar där, från dagen den dök upp tills säcken hamnar på magen och paradiset nalkas. Du bär med dig ditt ångrande i resten av ditt liv.
Men det går att lösa på annat sätt än genom reducering!
Det jag har kommit fram till med ångerstenar är att,
för att orka bära runt på dem hela livet ut
får man helt enkelt hitta sitt eget sätt
att göra dem till bomullstussar
