Liberté, égalité, solidarité

Jag var ute och sprang nu ikväll, en oansenlig runda i fin takt dock med en smula svårare att andas i dessa pollentider.
(läs: omöjligt, lungorna är som igenslammade avloppsrör)
Hurrikutt i-poden var utan batteri så det blev av att springa au naturell
i slutspurten, ungefär vid mariehemsängarna, fick jag en käftsmäll av livet.
Solen gick ner och världen liksom andades in, energisprak och fågelkvitter
och mitt i allt var jag, pulserande och klar i sinnet.
Det slog mig
att för första gången på riktigt riktigt länge längtar jag inte iväg
jag är nöjd där jag är
och plötsligt kände jag mig vilsen
jag vet inte riktigt hur man gör när man är nöjd
eller kanske är det det som är konsten
man gör ingenting speciellt
man bara är nöjd