Liberté, égalité, solidarité

En vecka senare och jag är tillbaka i stadens brus. Efter sju mycket givande dagar och 6 lika givande nätter ute på vischan måste jag säga att jag är tvekis till det här med stadsliv 24/7.
Stad är kul, men vars finns iskall sjö och skållhet bastu? roddturer på blankt vatten och öppen spis? svt på tv och nygrillat på tallriken? murkla i skog och regndroppe i sky?
Ansvarslös tillvaro, där de dagliga måstena sträcker sig till att fylla vedkorgen och koka kaffe till fler än en.
I stan finns så mycket göra si och göra så. Måsten och inbokade grejer. Check check och check, dag ut och dag in.
På landet får besökare söka upp en själv, och ringa när de vill ha tag i en av någon anledning.
Och ringer ingen så har man i vart fall lågor att spinka in i, och kanske även ett och annat pinnbröd att sätta tänderna i.


Så varför detta plötsliga agg riktat mog stadsliv?
pollen och förkylning under yranveckan är förklaringen.
Livets orättvisa, bitterhetens bägare!
Sällan har jag känt mig mer ynklig och olycklig över att vara bakom lås och bom pga en förkylning.
För i staden missas så mycket om man ligger inne och snorar.
Allt hamnar på sniskan och almanackans planer blir plötsligt ett enda stort kryss.
Förkylning måste vara den moderna människans syndaflod
men jag vill inte vara med
jag virar halsduken om halsen, sväljer godmodigt ännu en alvedon, pissar ut nie liter te
och reklamerar livet