Om norrländska sommarnätter och singellivets baksidor
Att Ensam är stark har jag fått höra tröttsamt många gånger under mitt, låt oss kalla det, långa liv.
Ensam är stark, och vad skönt ändå att slippa alla dessa parkonflikter.
Jotack.
Fint.
Inga parkonflikter. Inte en enda. Nadie. None.
men jag skulle kalla det ensam och stark, snarare än ensam Är stark.
För jag undrar ibland.
Som när man står där i strumplästen och kall jacka utan någon som istappar sig med en.
Som när man går hem, jobbar mot iskalla vindar och snålblåst utan att ha någon som vill ha hem en.
Som när man sitter ensam på stolen medan andra kryper upp i knän eller håller hand.
Som när man egentligen bara vill röka en halv cigg, fast man röker hela för att man inte har någon att dela den med.
Då undrar jag.
Den norrländska natten är fantastisk att cykla hem i
Men det hade varit fan så mycket mer njutbart
om det hade funnits någon att dela den med
