Om susningar i säven och nyslagna rötter
Idag har jag förstått innebörden av att vänta ut människor och känslor.
Låta dem bida tid, växa på en och återkomma med nyvunnen kraft.
Jag har förstått lite av charmen i att inte tvinga fram någonting ur någon eller något,
låta det komma till en, låta det ta lite tid.
När människor är skapade så olika som vi är, är det inte särskilt konstigt att vi inte sköter saker på samma sätt alla gånger.
Jag själv har haft ganska lång startsträcka när det gäller acceptans fördetta, vilket jag inte direkt har vunnit på alla gånger. Snarare har jag framställt mig själv som en sopa bland sopor, otolerant och inte direkt lika öppen som mormors kakbubrkar var när man var liten.
Kanske har jag nu hittat den hemliga ingrediensen, förståelsen för människor olikheter i såväl sätt som tanke.
För jag kan nog ta rätt mycket i lärdom av andra.
Problemet hittills har nog varit
att jag tycker att jag själv alltid har valt det rätta sättet att agera
för hur krancin' det än har tett sig i realiteten
så har det alltid sett jävligt bra ut på mina papper
