Liberté, égalité, solidarité

De flesta av gånger, ja kanske 8 av 10, glömmer jag bort att jag är en människa.
Livet händer överallt, och liksom frångar mitt intresse, drar mig bort från tanken på vem och vad jag är.
Många gånger går jag mina promenader utan att riktig tänka. Tänker gör jag, förstås, men tankarna svävar.
Musiken pumpar i lurarna och fötterna trampar vant vägen än hit, än dit. Jag är inte frånvarande, men inte heller närvarande. Varken eller.

Men så händer det ibland, att jag plötsligt blir nyktert närvarande i nuet.
Ibland kan det vara när jag är ute; springer eller går. Det kan vara när jag dricker en kopp kaffe eller bakar bröd.
En del gånger blir jag närvarande när jag bara sitter och stirrar, fastnar med blicken. Eller efter en bastu.
Men oftast händer det när jag ser mig själv i spegeln.
Jag ser samma bekanta ansikte som jag vanligen ser i spegeln, mitt ansikte. Men jag ser det som om jag ser det för första gången; som om jag aldrig sett det förut.
Jag ser Mig.
Och jag undrar, hur kan Jag vara Jag.
Hur kan jag tänka mina tankar, leva mitt liv. Hur kan jag vara en person, en människa.
Hur?
Hur kan jag se, höra, känna, reflektera. Hur kan jag fungera.

Det händer inte särskilt ofta. Kanske en gång varannan eller var tredje månad. Ibland oftare, ibland mer sällan.
Men det är en otrolig känsla, en överväldigande tanke.
HUR kan Jag vara Jag?






(klick)