Om att tacka och bocka för sig

En dag som den här är jag himla glad över mormor.
Mormor och hennes stickfetish.
När kylan biter till och hitta-säsongens-snyggaste-vantar-och-di-där hysterin bryter ut
kan jag lugnt luta mig tillbaka; allt jag behöver har jag hemma.
Tack vare lilla mormor och hennes ettriga flinka fingrar slipper jag hetsa upp mig över att jag redan är två par vantar kort i år, och kylan har knappt inlett sitt halvår av härjande.
Tack vare lilla mormor är det bara för mig att välja och vraka i min anrika kollektion av mormors stickade vantar.
Dessutom kan jag dra på mig mormors stickade benvärmare, mössor och tjocksockar.
Mormors stickade koftor har jag kvar uppe på berget. Urvuxna och i tryggt förvar till nästa generation sundelinare (gud förbjude att det är mina) som på nått mysteriskt vis fastnat i norrlands isande klor.
Nä tack och lov för min super mormor. Och för det faktum att för vart borttappat par vantar, sockor eller benvärmare, dyker det upp ett nytt par med posten.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0