Liberté, égalité, solidarité

Nej, det är inte pappa, herr respektive eller hunnjäveln aftonens rubrik syftar till.
Inte ens Sture, min allt-i-allo kamrade som aldrig (om det kan undvikas) sviker eller lämnar mig, gömmer sig bakom kvällens topic. Ikväll ska vi inte ha det så roligt.
Det handlar istället om männen i mig. De män som ibland gör det ack så svårt för mig att vara kvinna, känna mig som en kvinna och uppleva gemenskap med andra kvinnor. Kort och gott de män inom mig som ibland tycker att det skulle varit lättare om de  tilldelats även de kroppsliga förutsättningar som utmärker män.

Ibland tänker jag att projektet Sanna Sundelin hade visat sig vara mer lyckat i form av en Sanolio Sundelin.
Eller mer lyckat är väl att överdriva.
snarare lyckat på ett annat sätt.

Om männen i mig även hade förkroppsligats med tillhörande kön och fysiska aspekter, kanske det hade underlättat saker och ting såväl för undertecknad som för min omgivning.
Till exempel så tänker, agerar och längtar jag på de mest oförklariga sätt för det mesta. Och jag är ganska övertygad om att om jag skulle föda ett barn så skulle jag inte vara kapabel att älska det barnet under dess första tid i livet. Ganska tabu för en kvinna att känna så.

Kanske hade det varit mindre drama och frågetecken, missförstånd och behov av förklaringar om jag blivit man. Kanske hade det varit mer självklart med ett viss slags betéende, en sorts handlande och det övergripande tänket.
Kanske det hade varit lättare att förstå mig.

Kanske hade samvaron varit avsevärt mycket enklare och självklar.
Kanske hade somliga tankebanor och mönster blockerats, eller i varje fall utvecklats mindre.

Kanske jag hade varit en bättre vän, ett bättre barn, en bättre partner.
Kanske jag hade varit bättre på att cykla.

Kanske jag hade varit vassare på att slå i brännboll, springa fort och hoppa långt.
Kanske jag hade varit bättre på whiskey och sämre på vin.

Kanske jag hade haft mer att säga till om, mindre att lyssna på.
Kanske disken varit självklarare att avstå.


Kanske.
Nu är det dock så att dessa mannar inte har veto i min kropp, i mina tankar.
Jag råkar av en händelse vara allsmäktig och bäst på de flesta fronter. åtminstone i min egen värld.
Jag behöver inte alltid känna mig som en kvinna, och jag skulle aldrig på riktigt önska att jag var någon annan, allra minst en man.

Men det skulle vara rätt gött att hänga lite mer med männen inom mig.

Typ fara ut och fiska tillsammans då och då.