Om avrättningar och felprioritet
Jag har kokta rödbetor i min kyl. Fina, djupröda rödbetor i en burk, i min kyl.
Och på spisen. Och på skåpluckorna. Och på golvet.
Man skulle nästan kunna tro att jag har avrättat någon, rätt upp och ner, i mitt kök.
Bara sådär.
Men det har jag förstås inte. Jag har bara kokat lite rödbetor. Fina, djupröda rödbetor.
Som jag har. I en burk. I min kyl.
och lite pesto i en burk brevid.
Yum.
På tal om avrättningar så har jag länge funtat på vars ordet härstammar från. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte hitta en tillfredsställande förklaring. Det får bli en fråga för VI´s Ingemar Unge.
På tapeten är för tillfället faktumet att flertalet stater i USA under de senaste åren drastiskt skurit ner på, eller helt avskaffat dödsstraff i samband med den ekonomiska krisen en smula ironisk. Optimisten ser detta som ett framsteg medan cynikern ifrågasätter vad som sker när ekonomin åter är i balans.
Efter det senaste uppropet mot dödsstraff under OS i Kina har det trappats ner på uppmärksamhet för alla de som avrättas i tysthet bakom de framstående regeringarnas draperier. Kina, Iran, Nordkorea, USA.
På onsdag börjar jag jobba med amnesty igen. Det känns som en välkomnad glädjeboost. Senast jag jobbade med amnesty gick jag i gymnasiet. Skamligt hur snabbt tiden rinner iväg.
När jag ändå är inne på tid ska jag spy lite galla över hur svårt jag tycker det är att få den att räcka till.
Egentligen är jag sinnessjukt rik på tid men det känns som om jag felprioriterar hela tiden.
Som att gå ut för att köpa äpplen och komma tillbaka med potatis.
Totalt jävla värdelöst.
Det värsta är att jag går runt, medveten om att jag hela tiden har en molande känsla av felprioritet, övertygad om att jag ska göra om, göra rätt nästa gång. Eller gången efter det. Eller gången efter det.
Men hur det nu än är så blir denna nästa gång inte av.
Skulle det finnas en kurs i konsten att prioritera rätt skulle jag se till att stå först i kö.
Men nu finns där ju ingen sådan kurs. Och sen har vi det där jobbiga faktumet att det mesta sitter inom en.
Egentligen är det ju så banalt och enkelt. Det är bara att bestämma sig.
Som att ikväll kokar jag rödbetor.
Det var en fin prioritering.
Plus i kanten på det.
Men så borde jag ha prioriterat att hoppa i säng, sova bort tröttheten och vakna pigg som en mörtjävel imorn istället för att göra massa ovettigt skit. (Eller ja, hoppa var väl att överdriva. Hur ofta Hoppar man i säng? Egentligen?)
Minus i kanten på det. Plus minus noll.
Bättre än att gå back.
Äsch, klicka lite vettja
Och på spisen. Och på skåpluckorna. Och på golvet.
Man skulle nästan kunna tro att jag har avrättat någon, rätt upp och ner, i mitt kök.
Bara sådär.
Men det har jag förstås inte. Jag har bara kokat lite rödbetor. Fina, djupröda rödbetor.
Som jag har. I en burk. I min kyl.
och lite pesto i en burk brevid.
Yum.
På tal om avrättningar så har jag länge funtat på vars ordet härstammar från. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte hitta en tillfredsställande förklaring. Det får bli en fråga för VI´s Ingemar Unge.
På tapeten är för tillfället faktumet att flertalet stater i USA under de senaste åren drastiskt skurit ner på, eller helt avskaffat dödsstraff i samband med den ekonomiska krisen en smula ironisk. Optimisten ser detta som ett framsteg medan cynikern ifrågasätter vad som sker när ekonomin åter är i balans.
Efter det senaste uppropet mot dödsstraff under OS i Kina har det trappats ner på uppmärksamhet för alla de som avrättas i tysthet bakom de framstående regeringarnas draperier. Kina, Iran, Nordkorea, USA.
På onsdag börjar jag jobba med amnesty igen. Det känns som en välkomnad glädjeboost. Senast jag jobbade med amnesty gick jag i gymnasiet. Skamligt hur snabbt tiden rinner iväg.
När jag ändå är inne på tid ska jag spy lite galla över hur svårt jag tycker det är att få den att räcka till.
Egentligen är jag sinnessjukt rik på tid men det känns som om jag felprioriterar hela tiden.
Som att gå ut för att köpa äpplen och komma tillbaka med potatis.
Totalt jävla värdelöst.
Det värsta är att jag går runt, medveten om att jag hela tiden har en molande känsla av felprioritet, övertygad om att jag ska göra om, göra rätt nästa gång. Eller gången efter det. Eller gången efter det.
Men hur det nu än är så blir denna nästa gång inte av.
Skulle det finnas en kurs i konsten att prioritera rätt skulle jag se till att stå först i kö.
Men nu finns där ju ingen sådan kurs. Och sen har vi det där jobbiga faktumet att det mesta sitter inom en.
Egentligen är det ju så banalt och enkelt. Det är bara att bestämma sig.
Som att ikväll kokar jag rödbetor.
Det var en fin prioritering.
Plus i kanten på det.
Men så borde jag ha prioriterat att hoppa i säng, sova bort tröttheten och vakna pigg som en mörtjävel imorn istället för att göra massa ovettigt skit. (Eller ja, hoppa var väl att överdriva. Hur ofta Hoppar man i säng? Egentligen?)
Minus i kanten på det. Plus minus noll.
Bättre än att gå back.
Äsch, klicka lite vettja
Kommentarer
Trackback
