Liberté, égalité, solidarité

Varje morgon när jag går till skolan passerar jag sjukhuset. Inget nytt, inget häpnadsväckande.
Jag brukar passera utan närmare väsen, kasta en blick upp i riktning mot morfars gamla fönster, punkt.
Inget mer med det.
Idag var det annorlunda. Idag när jag närmade mig sjukhuset såg jag det torna upp framför mig som det gigantiska betongkomplex som det de facto är.
Och när jag, med någonting liknande mindervärdeskänslor i magen, plirade upp mot fönsterraden vilken  jag misstänker är plan nio, högg det till i mellangärdet. Hur många har kommit och lämnat sen morfars långa,tärande tid på intensiven? hur många lever än och vilka gick vidare?
vilka ligger där nu och vilka är de människorna? vems morfar är där nu?

Tiden blir så märkvärdig när den sätts in i ett sådant sammanhang.
Livsfrågor känns mer relevanta, vad vi gör med våran tid spelar roll.
jag och fanny pratade om val. Moraliska, etiska, framtidsfrämjande val.
Vi pratade om fenomenet valfrihet, för stor valfrihet och begränsningen av valfrihet.
Framtvingade val, felprioriterade val, val som man ångrar fem, tio, kanske 40 år efteråt.
Val grundade på omvärlden snarare än den egna viljan.
Val att se bort från allmänviljan, att prestera efter egenviljan, bygga lodrätt utan grund.
Det var bra prat.
Fanny är himla bra att prata med. Hon är en sån som fattar utan ord.

På vägen hem tog vi en omväg genom ålidhem. Köpte svenska äpplen som jag tjyvtuggade.
Imorn får jag nya tänder, så jag tänkte för mig själv att ett äppel mer eller mindre kan knappast skada.
Den promenaden hamnar bland mina favoritpromenader; där vi gick i duggregnet, tuggade äpplen, daddlar och pratade så som man nästan bara kan prata en ruggig söndag i oktober.