Om skrivkramp och pusselbitar
Min skrivkramp tycks ha släppt sitt isande grepp om mig. Uppgifter som hittills tett sig omöjliga överkommer jag från och med ett par timmar sedan med någonting snarlikt lätthet. Orden strömmar till och det byråkratiska språket kommer till sin rätt. Lagförslag, propositioner, motioner och riksdagsbeslut tolkas och refereras. Tiden rinner iväg men det kan inte hjälpas. Jag har alltid skrivit bäst om nätterna.
Det är skönt när språket kommer tillbaka. När skriften kan utnyttjas i sin fulländade form och orden kramas ur en, nästan bevingade. I takt med regnet som verkar stå som spön i backen bakom mig trummar tangenterna och meningar, stycken, avsnitt och kapitel bildas och byggs på.
Någonting jag reflekterat mycket över den senaste veckan är människor som dyker upp i ens liv och stannar kvar, utan någon synbar mening eller anledning. Finns de där utan orsak eller är de pusselbitar i det livslånga pusselläggandet? Ska man hitta ett sätt att passa in dem eller kommer det med tiden? Tiden ger orsak finns det någonting som heter, är detta någonting det kan syfta på?
Jag tror på ödet till en viss del, men jag är därtill övertygad om att ödet inte är någonting helt predestinerat. Vi kan helt klart påverka vårat öde genom handlingar och icke-handlingar. Bör man handla så att personerna i fråga får en mer betydande roll i livet? Eller ska man icke-handla och låta dem bida sin tid?
Det är svårt att veta.
Men nu är inte rätt tid för beslut av den kalibern.
Nu är tid för ett sista glas vatten innan regnets smatter mot rutan ska få vagga mig till sömns.
Det är skönt när språket kommer tillbaka. När skriften kan utnyttjas i sin fulländade form och orden kramas ur en, nästan bevingade. I takt med regnet som verkar stå som spön i backen bakom mig trummar tangenterna och meningar, stycken, avsnitt och kapitel bildas och byggs på.
Någonting jag reflekterat mycket över den senaste veckan är människor som dyker upp i ens liv och stannar kvar, utan någon synbar mening eller anledning. Finns de där utan orsak eller är de pusselbitar i det livslånga pusselläggandet? Ska man hitta ett sätt att passa in dem eller kommer det med tiden? Tiden ger orsak finns det någonting som heter, är detta någonting det kan syfta på?
Jag tror på ödet till en viss del, men jag är därtill övertygad om att ödet inte är någonting helt predestinerat. Vi kan helt klart påverka vårat öde genom handlingar och icke-handlingar. Bör man handla så att personerna i fråga får en mer betydande roll i livet? Eller ska man icke-handla och låta dem bida sin tid?
Det är svårt att veta.
Men nu är inte rätt tid för beslut av den kalibern.
Nu är tid för ett sista glas vatten innan regnets smatter mot rutan ska få vagga mig till sömns.
Kommentarer
Trackback
