Om dåliga sömnvanor, eller om bristen på sömnvanor
Ännu en natt, ännu ett klockslag som är alldeles för sent (eller tidigt?)
Jag Är en nattuggla, det har jag aldrig förnekat, men när jag för en gångs skull faktiskt lever ett liv där jag skulle kuppskatta ett par timmars finfin sömn innan väckarklockan (mobiljäveln. vuxenpoäng nadie, none!) dunkar igång kring åtta, om jag tar sovmorgon, så verkar det som om ugglan i mig hoar mer intensivt ju mer jag försöker.
Jag är less på att vrida mig i sömnlöshetens vånda, less på att stirra upp bakom mina stängda ögonlock tills jag får huvudverk, less på att slå bort tankar i blåögda förhoppningar om att det ska hjälpa mig att sova.
Jag räknar inte får, jag andas inte genom sugrör, jag säger inte godnatt till varenda kroppsdel jag har men å andra sidan; vem fan gör det egentligen? Förutom det psyko-popin' psykfall till stresshanteringslärare jag som så många andra riktade oändligt mycket hat mot under en oförglömligt plågsam 50 poängskurs under gymnasietiden.
Det är fel att önska någon smärta, jag skickade inte ens bajs med posten, men om det skulle vara någon jag fick bjuda giftbägaren till så skulle det vara hon.
Men det var ett stickspår.
Faktum är att jag jobbar bäst på småtimmarna. Min kreativitet, min effektivitet, min spontanitet och min energi peaker aldrig på samma sätt som just under småtimmarna.
Synd bara att dagen efter sällan blir annat än ett enda fett antiklimax då det tar emot nösse sjövilt att vältra ur sömnen in i och ut på verklighetens brutala och aldrig annat än kalla golv (golvvärme kanske inte skulle vara en dum investering. det där förstahandskontraktet..)
Summan av kardemumman är följande; här sitter jag, ännu en gång, oförmögen att sova men med måstemåstemåste känslor och tankar som ringer högre än alla notre dames klockor tillsammans, vilket inte är att säga lite.
Jag Är en nattuggla, det har jag aldrig förnekat, men när jag för en gångs skull faktiskt lever ett liv där jag skulle kuppskatta ett par timmars finfin sömn innan väckarklockan (mobiljäveln. vuxenpoäng nadie, none!) dunkar igång kring åtta, om jag tar sovmorgon, så verkar det som om ugglan i mig hoar mer intensivt ju mer jag försöker.
Jag är less på att vrida mig i sömnlöshetens vånda, less på att stirra upp bakom mina stängda ögonlock tills jag får huvudverk, less på att slå bort tankar i blåögda förhoppningar om att det ska hjälpa mig att sova.
Jag räknar inte får, jag andas inte genom sugrör, jag säger inte godnatt till varenda kroppsdel jag har men å andra sidan; vem fan gör det egentligen? Förutom det psyko-popin' psykfall till stresshanteringslärare jag som så många andra riktade oändligt mycket hat mot under en oförglömligt plågsam 50 poängskurs under gymnasietiden.
Det är fel att önska någon smärta, jag skickade inte ens bajs med posten, men om det skulle vara någon jag fick bjuda giftbägaren till så skulle det vara hon.
Men det var ett stickspår.
Faktum är att jag jobbar bäst på småtimmarna. Min kreativitet, min effektivitet, min spontanitet och min energi peaker aldrig på samma sätt som just under småtimmarna.
Synd bara att dagen efter sällan blir annat än ett enda fett antiklimax då det tar emot nösse sjövilt att vältra ur sömnen in i och ut på verklighetens brutala och aldrig annat än kalla golv (golvvärme kanske inte skulle vara en dum investering. det där förstahandskontraktet..)
Summan av kardemumman är följande; här sitter jag, ännu en gång, oförmögen att sova men med måstemåstemåste känslor och tankar som ringer högre än alla notre dames klockor tillsammans, vilket inte är att säga lite.
Vargen ylar i nattens skog,
han vill men kan inte sova..
Igår natt drömde jag dessutom, för kanske förtielfte gången detta år, att jag tappade en tand.
En ny tand, visserligen, inte den gamle goe framtanden den här gången inte! men på spänningsskalan 1-10 får det ju inte direkt en elva.
Laissez faire!!!!
Kommentarer
Trackback
