Liberté, égalité, solidarité

Att vakna upp till en solig, kylig, höstmorgon borde vara ett drömscenario en måndagmorgon.
Snorig och hostig, trött och surkart känns morgonen allt annat än som en gåva. En lisa efter sömnlös natt, visserligen, men jag kan ändå inte undvika ur askan i elden- känslan som gror i kroppen.

Jag spinkar på bilder från förr, andra höstar, andra dagar, andra människor. Undrar hur jag kunde göra nått så dumt som att lämna vissa av dem och gå vidare, hållande andra händer, följa nya fotspår.
ta somliga av dagarna för givet och sikta mot nya, kommande stunder istället för att ta vara och rå om de jag hade inom räckbart avstånd.

Det var länge sedan jag hade en morgon som den här, länge sedan jag vaknade upp med nostalgi upp till öronen, okapabel att känna glädje över vad som händer just nu.
Idag förra året, två, tre år sedan. 10 kanske.
En livstid bort.
Jag avskyr att sitta fast i min egna kropp, fjättrad av min egen sjuka, wacko-jacko-brain.










Människan är född fri och likväl är hon överallt i bojor.