Om irrelevans och skrotade dagar
Imorse, säg kvart över nie, brände jag uppför svingen med trötthet i öga, blåst i den lurviga och förväntan i sinnet. Morgonmänniska har jag aldrig kunnat klassas som, men ser jag fram emot dagen så är morgonen bara ett hinder att ta sig över innan man når målet.
Första antiklimax träffar mig som en armbåge i mellanjärdet när någon snott boken jag bokat för kopiering 09.30 denna onsdag. Inte heller kommer boken tillrätta under resten av dagen vilket innebär att jag fortfarande har jävligt långt kvar till en komplett kurslitteratursamling.
Antiklimax två infaller, obarmhärtliga 5 minuter senare och fortsätter under en, till tyckes evigslång, akademisk halvdag. Föreläsningen J drar idag var en riktig ribba-in. In för att det helt enkelt var en klockren föreläsning, ribba för alla jävla stolpskott som befolkar den något amfiteaterliknande skrubben till föreläsningssal vi huserade i idag.
Total irrelevans i samtliga invändingar, som inte ens förtjänar benämningen invändningar utan snarare bör gå under beteckningen ihåligt argumenterande enbart för det ihåliga argumenterandets sak. Två stolpskott blir sällan ett mål, så låt för all del bli att ens försöka!
Ifrågasättande i all ära, när det finns utrymme, när det finns anledning.
Personligen anser jag det totalt meningslöst att ifrågasätta en saklig presentation av en ideologi, presenterad med avsikten och den avsikten endast att göra det lättare för oss att senare förstå ideologernas tankesätt. Låt då de tre timmar, som ändå resulterar i träsmak i röven, gå till något vettigt.
Plötsligt känner jag mig väldigt elitistisk,
en ganska skön känsla när 2,5 timmar av skoldagen kvarstår.
Dagen har dock inte enbart bestått av antiklimax än så länge.
I svaga ögonblick som idag är det tur att man har vänner som förstår hur ens dag ska göras.
Blev påmind av en afton uppe på ålidhem för ett par år sedan, och känner spontant för att försvara bilden med följande ord
Människan är född fri, och är fri att göra vad hon själv önskar med sig själv, sitt liv, sitt öde.
enda villkoret är att hon inte inkräktar på någon annan individs frihet.
Självklart är det medmänniskans rättighet att säga ifrån om hon anser att individen felar,
men individen råder till sist och syvende över sig själv och står tillsvars för sina egna handlingar.
Frågan är bara,
vars var våra medmänniskor här, maysan?
Första antiklimax träffar mig som en armbåge i mellanjärdet när någon snott boken jag bokat för kopiering 09.30 denna onsdag. Inte heller kommer boken tillrätta under resten av dagen vilket innebär att jag fortfarande har jävligt långt kvar till en komplett kurslitteratursamling.
Antiklimax två infaller, obarmhärtliga 5 minuter senare och fortsätter under en, till tyckes evigslång, akademisk halvdag. Föreläsningen J drar idag var en riktig ribba-in. In för att det helt enkelt var en klockren föreläsning, ribba för alla jävla stolpskott som befolkar den något amfiteaterliknande skrubben till föreläsningssal vi huserade i idag.
Total irrelevans i samtliga invändingar, som inte ens förtjänar benämningen invändningar utan snarare bör gå under beteckningen ihåligt argumenterande enbart för det ihåliga argumenterandets sak. Två stolpskott blir sällan ett mål, så låt för all del bli att ens försöka!
Ifrågasättande i all ära, när det finns utrymme, när det finns anledning.
Personligen anser jag det totalt meningslöst att ifrågasätta en saklig presentation av en ideologi, presenterad med avsikten och den avsikten endast att göra det lättare för oss att senare förstå ideologernas tankesätt. Låt då de tre timmar, som ändå resulterar i träsmak i röven, gå till något vettigt.
Plötsligt känner jag mig väldigt elitistisk,
en ganska skön känsla när 2,5 timmar av skoldagen kvarstår.
Dagen har dock inte enbart bestått av antiklimax än så länge.
I svaga ögonblick som idag är det tur att man har vänner som förstår hur ens dag ska göras.
Blev påmind av en afton uppe på ålidhem för ett par år sedan, och känner spontant för att försvara bilden med följande ord
Människan är född fri, och är fri att göra vad hon själv önskar med sig själv, sitt liv, sitt öde.
enda villkoret är att hon inte inkräktar på någon annan individs frihet.
Självklart är det medmänniskans rättighet att säga ifrån om hon anser att individen felar,
men individen råder till sist och syvende över sig själv och står tillsvars för sina egna handlingar.
Frågan är bara,
vars var våra medmänniskor här, maysan?
Kommentarer
Trackback
