Liberté, égalité, solidarité

Om det finns någonting jag skulle vilja örfila så är det sjukdomar. Sjukdomar och sjuklighet. Det skulle jag vilja örfila på. Det finns ingenting jag finner så trist som att vara sjuk. Faktum är att i jämförelse med att ligga sjuk ter sig blomvattnandets tristess som värsta leklandet, ett paradis för kreativ leklusta.
Sjukdom gör människan passificerad, paralyserad, apatiserad, deprimerad, självcentrerad, ignorerad och minimaliserad. En sjuk människa gör ingenting annat än önskar att den vore frisk; ligger där i sin säng, eller stapplar runt i sin boning, ömkar sig själv och längtar till den dagen då hon blir frisk. Även om det kanske inte innebär någon radikal förändring i hennes livssituation, kanske hon ändå ligger i sin säng, eller stapplar runt i sin boning, men sjuk är hon i alla fall inte.

Idag vaknade jag klockan ett. På slaget ett, samtidigt som mitt seminarium inleddes. Fanfanfan.
Och här sitter jag nu; läser skrifter jag inte tar in, dricker päronsaft utan att känna smaken, tycker synd om mig själv som är sjuk och varken orkar läsa eller kan känna av smak.
Stackars mig.
Stackars stackars stackars mig.
Vilket hån.

Nä nu ska jag plöja 5 kapitel Larsson, för att sedan gå över till Rosen & Wolff.
Kanske en mila-sprint på det. Och så ett isvaksbad.
Sjuklighet är för mesar.