Om väntade vindar
Våren på sin damcykel lämnade arenan, gjorde plats för all grönska och badplask som hör sommaren till.
jag plaskade oförsvarligt lite i sommar, av helt gråtrista själ.
nu är hösten på intåg, i sina halvnötta stövlar och med sin kvast.
jag har börjat gilla hösten, och av duggregn blir jag mysigt inställd till världen samtidigt som jag släpps ner i en mörk brunn. jag tränger in mig själv i trånga hörn samidigt som jag vet att hittar jag ut från alla dessa hörn finns det högt, vått gräs som når mig till knäskålarna och som är helt fantastiskt att vandra runt i. kanske med en hunn som sällskap, kanske inte.
jag hittade ut från ett riktigt klurigt hörn ikväll och hittade ett par halvhöga strån som klibbade sig mot smalbenet även om de inte riktigt kom upp i drömhöjd. det räckte för stunden.
man kan säga vad man vill om nyjävlaår och avspark för det nya livet den första januari. '
jag tror att den egentliga kalendern börjar på hösten, men att man, som med så mycket annat, myglat fram ett lursubstitut som ersätter den ursprungliga tanken på ett allt annat än exemplariskt sätt. men till en lägre kostnad. man lurar människor att tro att nu, nu kommer ett nytt år och en ny chans. låt oss supa bort aftonen och rabbla upp alla förändringar vi vill göra med oss själva och våran omgivning och så omvandlar vi dem till löften. så lovar vi oss själva att hålla våra löften, för vi har ju viljan och då borde orken komma på köpet?
man får dock sällan något på köpet när det är sprit som ligger i konsumtionspåsen. möjligen en huvudvärk och en bitterljuv känsla av att man var lite dum kvällen innan.
för vem orkar egentligen ta tag i alla dessa förändringar i januari? fattigmånaden, lugnet efter stormen? och med 25 minus och en oskottad uppfart utanför dörren?
om hösten däremot!
det enda som hösten saknar är ett f. eller två. eller tre
jag plaskade oförsvarligt lite i sommar, av helt gråtrista själ.
nu är hösten på intåg, i sina halvnötta stövlar och med sin kvast.
jag har börjat gilla hösten, och av duggregn blir jag mysigt inställd till världen samtidigt som jag släpps ner i en mörk brunn. jag tränger in mig själv i trånga hörn samidigt som jag vet att hittar jag ut från alla dessa hörn finns det högt, vått gräs som når mig till knäskålarna och som är helt fantastiskt att vandra runt i. kanske med en hunn som sällskap, kanske inte.
jag hittade ut från ett riktigt klurigt hörn ikväll och hittade ett par halvhöga strån som klibbade sig mot smalbenet även om de inte riktigt kom upp i drömhöjd. det räckte för stunden.
man kan säga vad man vill om nyjävlaår och avspark för det nya livet den första januari. '
jag tror att den egentliga kalendern börjar på hösten, men att man, som med så mycket annat, myglat fram ett lursubstitut som ersätter den ursprungliga tanken på ett allt annat än exemplariskt sätt. men till en lägre kostnad. man lurar människor att tro att nu, nu kommer ett nytt år och en ny chans. låt oss supa bort aftonen och rabbla upp alla förändringar vi vill göra med oss själva och våran omgivning och så omvandlar vi dem till löften. så lovar vi oss själva att hålla våra löften, för vi har ju viljan och då borde orken komma på köpet?
man får dock sällan något på köpet när det är sprit som ligger i konsumtionspåsen. möjligen en huvudvärk och en bitterljuv känsla av att man var lite dum kvällen innan.
för vem orkar egentligen ta tag i alla dessa förändringar i januari? fattigmånaden, lugnet efter stormen? och med 25 minus och en oskottad uppfart utanför dörren?
om hösten däremot!
det enda som hösten saknar är ett f. eller två. eller tre
Kommentarer
Trackback
