Om orättvisa, koffeintabletter och flyttkartonger
Är ett sjukt barn i väst mer värt än ett sjukt barn i tredje världen?
Officiellt nej, i verkligheten ja.
Ett cancersjukt barn som ser ut som oss; pratar samma språk, delar samma vardag, värdesätter samma saker, lever liv som liknar de vi lever är lättare att relatera till än ett barn från en annan vrå i världens stora vardagsrum.
Bara det är sorgligt. Om än inte oförståeligt.
För mig är cancer svårt att relatera till över huvudtaget, vem som än har det. Trots att min egna älskade lilla eino hade cancer mest överallt under större delen av den del av hans liv som jag fick dela,är inte cancer någonting som jag vet av. Någonting ofattbart som parasiterar och växer sig starkare ur en allt svagare kropp. Suger ut allt fint liv och ork tills bara den trötta själen finns kvar.
Cancer är verkligen en fruktansvärd uppfinning. Kanske en av de värsta. Ojämförbar med andra idiotiska påfund som krig, svält, naturkatastrofer och AIDS utan att förminska något av dessa. Alla onda, sorgliga ting är för mig omöjliga att imbördes jämföra. Oändligt stora och ofattbart sorgfyllda.
Men cancer som drabbar ett barn som fått smaka på livet och hunnit vänja sig med att leva med allt vad det innebär känns så orättvist. Så hopplöst. Och som medmänniska står man helt okapabel att ingripa, göra bättre. Och inte heller finns där någon att skylla skulden på. Maktlöshet och okapacitet till att klandra någon, något gör sorgen större, intensivare, hopplösare. Eller kanske är det bara jag som är sån. Jag vill nog gärna kunna klandra, skylla. Åtminstone i mina sämre stunder.
Barn som sjuknar in ger perspektiv på saker och ting. Ger mig perspektiv på mina futtiga problem som i min lilla bubbla ter sig svåra att handskas med och gör min vardag en smula jobbigare. Mina världsliga problem som är mina, tack vare sidensoffan jag föddes i. Eller brevid. Eller under.
Problem som kan lösas genom ett klick, ett telefonsamtal eller en hundralapp (eller två).
Mot trötthet finns kaffe, koffeintabletter (eller bättre sömnvanor). Mot flyttstress finns flyttkartonger och snälla vänner. Mot svidande händer finns salvor och mammor som vet vad som hjälper.
Mot cancer finns det dock mycket få lösningar. De lösningar som finns hjälper ibland. Ibland inte.
Och mot maktlöshet har jag ännu inte stött på någon fin huskur.
Livet är fantastiskt och det är bra att bli påmind om det då och då.
För bisart nog händer det nog mer ofta än sällan att vi glömmer bort det av bara farten.
Bra gung
Officiellt nej, i verkligheten ja.
Ett cancersjukt barn som ser ut som oss; pratar samma språk, delar samma vardag, värdesätter samma saker, lever liv som liknar de vi lever är lättare att relatera till än ett barn från en annan vrå i världens stora vardagsrum.
Bara det är sorgligt. Om än inte oförståeligt.
För mig är cancer svårt att relatera till över huvudtaget, vem som än har det. Trots att min egna älskade lilla eino hade cancer mest överallt under större delen av den del av hans liv som jag fick dela,är inte cancer någonting som jag vet av. Någonting ofattbart som parasiterar och växer sig starkare ur en allt svagare kropp. Suger ut allt fint liv och ork tills bara den trötta själen finns kvar.
Cancer är verkligen en fruktansvärd uppfinning. Kanske en av de värsta. Ojämförbar med andra idiotiska påfund som krig, svält, naturkatastrofer och AIDS utan att förminska något av dessa. Alla onda, sorgliga ting är för mig omöjliga att imbördes jämföra. Oändligt stora och ofattbart sorgfyllda.
Men cancer som drabbar ett barn som fått smaka på livet och hunnit vänja sig med att leva med allt vad det innebär känns så orättvist. Så hopplöst. Och som medmänniska står man helt okapabel att ingripa, göra bättre. Och inte heller finns där någon att skylla skulden på. Maktlöshet och okapacitet till att klandra någon, något gör sorgen större, intensivare, hopplösare. Eller kanske är det bara jag som är sån. Jag vill nog gärna kunna klandra, skylla. Åtminstone i mina sämre stunder.
Barn som sjuknar in ger perspektiv på saker och ting. Ger mig perspektiv på mina futtiga problem som i min lilla bubbla ter sig svåra att handskas med och gör min vardag en smula jobbigare. Mina världsliga problem som är mina, tack vare sidensoffan jag föddes i. Eller brevid. Eller under.
Problem som kan lösas genom ett klick, ett telefonsamtal eller en hundralapp (eller två).
Mot trötthet finns kaffe, koffeintabletter (eller bättre sömnvanor). Mot flyttstress finns flyttkartonger och snälla vänner. Mot svidande händer finns salvor och mammor som vet vad som hjälper.
Mot cancer finns det dock mycket få lösningar. De lösningar som finns hjälper ibland. Ibland inte.
Och mot maktlöshet har jag ännu inte stött på någon fin huskur.
Livet är fantastiskt och det är bra att bli påmind om det då och då.
För bisart nog händer det nog mer ofta än sällan att vi glömmer bort det av bara farten.
Bra gung
Kommentarer
Trackback
