Liberté, égalité, solidarité

För att kunna inleda en ny era så krävs viljan att sy ihop säcken till den tidigare.
För att kunna bygga ny grogrund krävs modet att bryta upp från de bräckliga lastpallarna en tidigare vinglat runt på.
givetvis mina egna tolkningar av utslitna talesätt.

det fina med att upprepa vad andra generationer mantrat om och om igen är att finna de små kornen av visdom som gömmer sig bakom klyschorna. visdom som erhållits genom erfarenhet.
det sägs att man för att må bättre måste sluta vilja må dåligt, och en kan ju fråga sig vem i helvete är så dum att hon eller han eller det skulle vilja må dåligt. det smygsorgliga är dock att det finns en uns sanning även där.
inte sällan saknar någon som mår dåligt viljan, modet och kanske även förmågan att förstå roten till självdestruktiviteten. det är svårt att se klart när psyket spelar samma spratt dag ut och dag in.
människan är förunderligt anpassningsbar, och när ett självdestruktivt beteende väl satt sig bekvämt bakom ratten är det lätt hänt att en blir van vid att slippa köra själv.

att lära sig att leva med att må dåligt och att göra det till sin vardag gör helt enkelt att en tappar kontrollen.
att må dåligt går från företeelse till ruitin, någonting man vänjer sig vid och som är vansinnigt svårt att göra sig fri från. ungefär som att göra slut med en partner en spenderat de senaste åren tillsammans med. någon som varit med genom allt; bra stunder som dåliga. någon som aldrig lämnar ens sida.
därför är det svårt att sluta vilja må dåligt.
det kommer dock en dag där gränsen måste dras. och när den gränsen dras måste en vara ödmjuk nog att ta andra till hjälp. det måste vara okej att luta sig mot sina nära när benen vacklar. och där slår det bland slint.
vi vill klara oss själva, och tycker att det är jobbigt när våra svaga sidor lyfts fram i offentligeten.

det är så djupt inpräntat i oss att ensam är stark, och att individen alltid kan klara sig själv, så vem kan klandra oss?  jag tror dock att det finns ett starkt samband mellan vårat individualistiska tänkande och den gigantiska marknaden för terapi och hjälp till självhjälp som finns idag.
och jag förstår det sambandet.
samtidigt tror jag inte att det är den bästa lösningen på våra sjuka sinnen. och absolut inte den bästa lösningen på de problem som våra sjuka sinnen skapar i våra relationer.

att skrapa ihop sig själv och reda ut alla knutar kan vara det största moment 22 en kan stå inför.
men det är väl värt det.
vars punkten sätts är helt individuellt, det enda rättesnöret är att det måste komma inifrån. och ibland måste en tvinga sig själv att känna efter.
i framtiden vill jag må bra, sedan kommer punkten.
den viktigaste punkten av alla.