Om att känna sig uråldrig.

Igår var det bal i norrbottens hufvudstad, Luleå.
Som enda umeyo-bo på plats var jag tvungen att försvara familjeäran och korka skumpa och tjoa och tjimma för balens drottning - toveloppan.
Det är märkligt att se nya årkullar fira av sina tusen år i grundskolan och inse att det börjar bli långa år sedan jag själv och mina kamrater gjorde samma sak. Åren går förjävla fort när studenten väl är tagen. Tiden som förr sniglade sig fram och lämnade slemspår på stigarna´, susar nu fram och lämnar tonårsdrömmar tjocka som spindelväv kvar i takbalkarna.
När baldrottningarna och herrarna gled in i festlokalen och det enda som fanns kvar i parken var vi och champagnekorkarna gick jag och mormor hem och pratade om morfar och grät tillsammans. 3 år sedan var det han försvann. När klockan slog tolv och de firande paren stack ner på nattklubben satt jag och mormor kvar i soffan hemma på utterstigen.
Trött. Nostalgisk.
Tiden går och plötsligt finner man sig där i soffan med endast mormor som sällskap.
men egentligen,  vad är väl en bal på slottet?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0