Om uttorkad förväntan
Försöker hitta en bra anledning till att vända på dygnet för kanske sjutusende gången detta halvår.
Det känns som att det är dags att vända på skiten när ögonen stirrar och en har en råkass fransk rulle i bakgrunden. Franska är fan nice men inte i döllia filmer. Då är det kanske det värsta språket. B-film med franskt tal och svensk text. Så jävla illa. Amerikanskan kommer ändå undan med bara nästan lika dåligt betyg. Amerikanska känns mer naturligt när det gäller b-film. Å jag önskar det var en amerikansk skitfilm i bakgrunden.
Det är som om livet har stannat till av någon oförklarig anledning sen förra fredagen. Eller oförklarigt är att ljuga. Livet har stannat opp för att vänta in, förhindra att klyftorna blir större. Men det botar inte ensamhet.
Hela jävla skitnorrland är tömt på folk och fä, sånna jag tycker om och helt klart skulle föredra att ha omkring mig. Det suger besk balle att vakna själv och till någon slags dov förväntan om att någonting ball kommer att hända bara jag duschar, kokar kaffe och gör mig förberedd på detta något. Så jag kokar mitt kaffe, duschar (ja någorlunda ofta i alla fall) och klär på mig. Svär över att jag borde tvätta och att håret är för långt; att tandkrämen är torr och att jag inte städat på flera veckor. Tycker att idag är en perfekt dag för att fixa allt som felas mig, men det är inge kul att göra det själv och det slutar bara med att jag hittar en ny bok som jag sträckläser efter att ha handlat tusen kilo äpplen på konsum och hälsat på kassörskan som noterar att jag är där igen.
Det har dock hänt en bra grej i veckan. Eller två om en ska räkna noggrant. Och det ska man väl. Ingen vits med att vara knusslig. Äh, det roliga var i alla fall att skalman, min fina Ocimum basilicum, har repat sig efter att ha slokat ihop till värsta russin-växten under min lite för långa vistelse i norrbotten. Trots att jag trodde att hoppet var ute så hällde jag en liter vatten över den på tok för lilla krukan. Vist, den svämmade över som fan och jag sket i att torka upp så nu finns det en ganska stor brun-grå fläck under fönstret, men det spelar ingen roll för skalman repade sig och prunkar nu som om han stod i sina förfäders mylla någonstans i italien. Trots att det är i mitt fönster på ålidchem han står.
Det är sånna gånger som jag inser att det faktiskt är de små sakerna som räknas.
