Liberté, égalité, solidarité

Idag är tankarna brutala.
Mer brutala än de varit på mycket länge.
idag har det handlat om existensiella problem;
ifrågasättande av såväl min plats på jorden som våran gemensamma kapacitet att hantera framtidens hot.
tveksamhet i fråga om vi kan hantera det, vill och ens borde.
ilska, upprymdhet, ångest och rädla i ett enda stort hopkop av känslor och funderingar.
irritation över känslan av hopplöshet och längtan efter ålderdom. eller barndom.
inställningen att inget är enkelt men mycket är svårt.
att framtidens kriser inte sker imorgon, men att det är lägligt att förbereda sig.
för vad?
vill jag hänga kvar länge nog för att få veta?

jag behöver en mjuk röst som säger att det är ovärt att ge upp och att det kan bli bättre.
en röst som säger gå och lägg dig, sov på saken och tänk ljusare tankar imorgon.
någon som berättar om oljan tar slut eller inte, och vad vi kan göra för att undvika kaoset i oljans frånvaro.
jag behöver en skarp röst som säger åt mig att skrapa ihop mig själv, bryta ihop och gå vidare; än är det inte för sent. mest av allt behöver jag ta paus från huvudet en stund.
tur då att det finns en uppsjö av oläst litteratur som bara väntar på att bli läst.