Liberté, égalité, solidarité

Imorse var jag okapabel att sluta gå. När jag egentligen borde ha stannat (vid skolan för att gå på föreläsningen) vägrade hjärna och hjärta att skaka tass och gemensamt stoppa benen. De fick fortsätta, bäst de ville, och till min stora förvåning.
Jag antar att det var ett sätt för kroppen att säga ´skärp dig´, och ´på detta viset löser du ingenting´.
Så jag fortsatte.
Till sist fick jag tillåtelse att stanna vid biblioteket, där jag sedan har suttit i snart sex timmar utan att uträtta särskilt mycket av värdslig vikt. Jag har däremot lugnat ner mina hjärtslag och kommit till rätta med en hel del saker.
För även om världen får för sig att gå under imorgon, så kommer jag inte att vara helt oförberedd. Värre är det för de stackare som inte har hunnit förbereda sig, ens under ett par timmar. Men kanske undergången känns annorlunda för dem. Typ som en natt som bara inte tar slut och aldrig blir till gryning.
Eller så går världen under för somliga och inte andra.
Sånt där kan man omöjligt veta. Man vet inte så noga med världen.
Någon sa mig en gång att människan troligtvis inte besitter förmågan att förinta världen, men varandra.
Och det kanske är dit vi är på väg.
Trots allt så har klumpen vi lever på existerat och överlevt många långa perioder av kaos innan vi började hacka och gräva i jord och underjord. Den korta period vi hängt ut kanske inte spelar någon roll i det långa loppet.
Kanske vi går till historien som coachsurfers, som kommer och går men aldrig består?


Himlen hånar mina grubblerier som vanligt. I takt med att jag gått från smygorolig till fröken panik själv har solen strålat starkare och varmare. Hösten har blivit färgrikare och gladare. Liksom att lura tillbaka mig in i oförberett statium. Eller för att medla. Vänskaplig blick med status-quo glimten i ögat. 

Kanske är det si,
Kanske är det så..