Liberté, égalité, solidarité

Jag sitter fast. Literally.
Dragen mellan två olika viljor och önskningar sitter jag,
fastkrokad, kastad mellan förtvivlan och tillförtro.
Det känns som om jag går av på mitten,
med ett stort, fläkande köttsår som bara växer, där kroken har grävt sig in.
Hade jag ägt ett skepp hade det förlist by now.
Valet är mitt, jag vet!
men somliga val känns omöjliga att välja.
Ingenting är omöjligt, du kan om du vill.
Så högt så du hör.
Idag kan jag dock inte riktigt se charmen i uppmuntrings-propagandan.
Idag drömmer jag om snö. och välbekanta gator.
Hemtrevliga kök och dofter från förr.
I hjärnan är jag någon helt annan än i hjärtat.
Och andas jag djupt nog så länkas dom nästan samman.
Jag håller andan om nätterna i hopp om att kedjan ska vara intakt när jag vaknar.
Kom ihåg att andas.
Men det är endast magmunnen som ska öppnas och slutas.
Då lever du längre.
Och om jag inte vill leva längre än tänkt.
Går det för sig att andas som vanligt då? Ända ner i magen.
Rösten hungrar efter mer, vill nå djupare, tränga längre in.
Blotta minsta lilla dolt skrymsle.
Men magmunnen sluter sig, och hjärtat göms bakom lager efter lager av köttväggar.
Några få sekunder har en på sig innan den sluts.
Småsekunderna.
1036800 sekunder är fler än få.
Och alla de ska jag ta mig igenom före den tolfte dagen.
tic-toc